PATRIK ENGELLAU: Låt dem äta kakor

Det finns en troligen påhittad historia som satt djupa spår i människors uppfattning om klassrelationerna i Paris före franska revolutionen (i den mån de har någon). Folket hade ofta ingen mat. Det så kallade mjölkriget år 1775 och svälten 1788 – 89 var två exempel på hungerepisoder. En känslolös och nedlåtande drottning Marie Antoinette ska enligt legenden hånfullt ha rekommenderat de svältande att i stället äta kakor (egentligen briocher, se bilden, ett lite finare bröd).

Jag har aldrig trott på den berättelsen. Kungahus uppfostrar inte sina barn, framför allt inte de unga döttrarna, till högmodiga folkföraktare. I själva verket understödde drottningen av välvilja hjälparbetet i samband med mjölkkriget när hon var tjugo år. Det är mer sannolikt att hennes hjärta svällde över av omtanke om de svältande barnen än att hon skojade med dem om kakor. Hon var själv ett barn, den sort som idag månar om isbjörnar. Man stöter inte på så många djävulska fjortisar.

Däremot är det ingen tvekan om att memet om kakorna med stor slagkraft användes i den revolutionära propandan om att kungen och adeln inte bara vara utsugare utan dessutom ondsinta människor som inte ens försökte göra något åt de sociala problemen. Många har hävdat att om kungaparet och dess entourage bara hade fört en mildare och mer förstående politik så behövde revolutionen aldrig ha inträffat.

Språnget från det förrevolutionära Paris till Sydsveriges förskolor kan verka vidlyftigt och fantasifullt. Uppenbarligen föreligger problem på Skånes dagis. Dagens Nyheters ledarsida pekar på svåra missförhållanden, inte som den franska svälten, men i den riktningen:

Fristående företag, som inte verkar ha ambitionen att ge barn den tillsyn och pedagogik som de har rätt till, anställer så kallade ”dagmammor”. Men trots att inspektörer gör kontroller, märker den usla kvaliteten och framför kritik får verksamheterna fortsätta i flera år, vilket är lång tid i ett förskolebarns liv.

Kommunens representanter har exempelvis besökt trånga och smutsiga lägenheter. Mött barn som mest tittar på tv – som till och med varit ensamma i bostaden medan köksknivar legat framme – och träffat dagbarnvårdare som talar så undermålig svenska att barnen tvingats tolka. Dessutom har företagen fuskat till sig bidrag från kommunen.

Enligt en utredning som presenterades förra året finns det företag som nischar sig genom att anställa personer i socioekonomiskt utsatta områden, där många är lågutbildade och pratar dålig svenska. Detta trots att verksamheterna är skyldiga att ha svenska som huvudspråk och personal ”med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses”.

Dagens Nyheters föreslår en lösning som är ungefär som Marie Antoinettes briocher, nämligen att kommunen ska lyda sina egna regler: ”Därmed visar exemplen i Malmö att en stor del av lösningen är att se till att regelverken följs, vilket förutsätter att det finns möjlighet att snabbt stänga ner det som inte fungerar, utan att företagen har rätt till nya chanser”.

Snabbt stänga ned det som inte fungerar, jajamensan. Följ regelverket, jominsann! Det är ungefär lika verkningsfullt som att beställa fram briocher.

Svenska staten är bra på att beställa briocher. Det kom nyligen en SOU på 565 sidor om hur bristerna i den offentliga omsorgen skulle hanteras (för vilken gång i ordningen?). Det handlar som vanligt om ”stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg” eller något närbesläktat. Utredningen föreslår ”ett förtydligande i skollagen om att lokalerna ska vara ändamålsenliga”. Alla barn måste gå på fritidshem. Det behövs mer utbildad personal. Skolpersonal måste utbildas om fritidshem. Granskningar ”pekar på bristande förutsättningar för att utföra fritidshemmets uppdrag att stimulera elevernas utveckling”. Slutsatsen är att det behövs större anslag till de berörda verksamheterna. Pladder som avslutas med ett krav på mer pengar. Det behövde man inte ens öppna utredningen för att förutse.

Själv tror jag att det är så här välfärdsstatens gradvisa systemsammanbrott ser ut. Det börjar i kommunala verksamheter som äldreomsorg och barnomsorg, framför allt i utanförskapsområden där folk som inte kan svenska kanske fuskar sig till ett jobb och en lön. Myndigheterna kommer besök och noterar defekterna, det tillsätts en utredning som på några hundra sidor kommer fram till att det behövs höjda anslag.

Men det finns inga höjda anslag. I verkligheten sker inget annat än fortsatt utarmning. Marie Antoinette hade blivit beklämd och velat hjälpa till. ”Vi kan väl stänga de där anläggningarna som inte fungerar!” skulle hon ha sagt, snäll men totalt opraktisk som hon var. Hon fattade inte att det inte finns något annat att sätta in eftersom hon själv och hennes gäng stod i vägen. I ett halvsekel har den svenska välfärdsstaten tillförts mer pengar samtidigt som problemen förvärrats. När Marie Antoinette ville dela ut briocher som inte fanns så vill välfärdsstatens hjälplösa försvarare på liknande sätt ha ökade anslag som inte finns.

Patrik Engellau