BITTE ASSARMO: Andas ut, medborgare – nu ska Magdalena Andersson knäcka gängkriminaliteten

Nog är det fascinerande med socialdemokrater. Det spelar liksom ingen roll hur länge de haft regeringsmakten – eller i hur många omgångar – när de tar till orda låter de ändå alltid som om de slår ur underläge och befinner sig i en evig opposition.

Magdalena Andersson är inget undantag från den regeln. I sitt anförande, efter att hon tackat ja till att bli partiets nya ordförande, förklarade hon att hon minsann ”tänker vända på varenda sten” för att åstadkomma de förändringar som hennes parti haft åratal på sig att genomföra. Hon ska rädda välfärden och knäcka gängkriminaliteten och visa att Sverige minsann kan bättre än så här:

”Vi plågas av gängkriminalitet som inte hör hemma i vårt land. Att spränga bomber och kasta handgranater rakt in där människor bor handlar inte om enskilda incidenter, det är ett angrepp på vårt samhälle”

Har du hört den förut? Det är klart du har och oräkneliga gånger dessutom. Avsändaren må bytas ut men innehållet är det samma. ”Vi tar ansvar, vi skapar trygghet, vi knäcker brottsligheten och vi värnar det svenska samhället”.

Jo tjena.

Det är ett gränslöst hyckleri. Magdalena Andersson sitter i samma regering som Stefan Löfven, Anders Ygeman, Morgan Johansson och Mikael Damberg – en regering som ”inte såg det komma” och som kategoriskt brunstämplat alla som såg – men uttrycker sig som om det är först nu som socialdemokraterna får en möjlighet att visa vad de går för.

Det är skamlöst, övermåttan skamlöst. Men Magdalena Andersson skäms inte. Hon är tvärtom hur nöjd som helst, och undra på det. Stefan Löfvens tid på den socialdemokratiska tronen har ju visat att en socialdemokratisk partiledare inte behöver göra så väldigt mycket mer än rapa floskler och framställa sig som godhjärtat och oskuldsfullt naiv för att sitta säkert, så det är naturligtvis inte särskilt svårt att tacka ja till den utnämningen.

Inte för att hon någonsin drömt om det förstås. Att bli partiledare alltså. Det har inga socialdemokratiska partiledare någonsin gjort. De är alldeles för ödmjuka för att hysa sådana drömmar, allt de vill är att förbättra världen.

”Det här har aldrig varit något jag gått och drömt om. Det som driver mig i livet är att göra skillnad” säger Magdalena Andersson.

Varför är jag inte förvånad? Med ett tal så fyllt av floskler och nonsensuttryck är det ju givet att hon även vill ”göra skillnad”.

Denna skillnad vill hon alltså göra utifrån sitt underläge som oppositionell – trots att hon sitter på makten.

Det är samma genomruttna hyckleri som gör att socialdemokraterna år efter år lajvar förtryckt arbetarklass och travar i första majtåg, svingar röda fanor, sjunger arbetarsånger och håller känslofyllda tal om hur jämställt och fantastiskt Sverige ska bli bara socialdemokraterna får makten.

Sveriges främsta adel, förklädd till arbetarklass, demonstrerar alltså mot den makt de själva besitter, kräver förändringar som de själva motverkar och låtsas solidariska med det folk de svikit.

Bara i Sverige – och före järnridåns fall i de mest totalitära kommuniststaterna förstås. Det blir faktiskt inte mycket äckligare än så.

Man måste faktiskt också fråga sig hur det kan finnas människor som fortsätter att rösta på dem. Visst, de har tappat nästan hälften av sina kärnväljare sedan storhetstiden. Men resten då? Socialdemokraterna har kompromissat med exakt varenda bärande del av sin forna ideologi, det finns inte ett spår kvar av det som en gjorde dem till ett regeringsdugligt parti.

Hur kan de överhuvudtaget vara landets största parti med ett sådant facit?

En starkt bidragande orsak är förstås att de övriga partierna i riksdagen inte är särskilt mycket mer trovärdiga. Alla strävar mot samma vaga och värdegrundsinfekterade mittfåra. Vad Sverige behöver är ett starkt och sammansvetsat konservativt alternativ, inte en sossifierad borgerlighet som vill stå neutral.

Bitte Assarmo