GUNNAR SANDELIN: Min iranske chaufför  

Häromdagen gjorde jag en längre taxiresa från en av Stockholms ytterförorter till innerstan. Jag blev upphämtad av en utåtriktad iransk taxichaufför i övre medelåldern. Under den nästan timslånga resan började vi samtala om covid. Det visade sig att båda var vaccinerade två gånger, men att det ändå kändes svajigt att samhället nu öppnar upp överallt för stora folksamlingar, samtidigt som nya forskningsrön visar att 85 procent av vaccinets skydd avtar efter sju månader.  

Jag berättade att jag hade en vän som var 65 år, som nyligen hade avlidit trots två sprutor. Han hade haft nedsatt immunförsvar genom långvarig underliggande sjukdom. Chauffören kom in på antivaxxarna och menade att även om man inte har full koll på läget så måste man ändå lita på vad experterna säger, annars hamnar man på ett sluttande plan och sugs ner i haveri och misstro mot hela samhället. 

Så kom vi in på invandringen. Min chaufför hade fått politisk asyl i Sverige i mitten av 1980-talet, och han var mycket tacksam för det. Han tillhörde en liten muslimsk minoritet, som jag inte minns namnet på, men han var inte religiös. Tvärtom så hatade han religion i alla dess former och underströk ivrigt att det var för att Västerlandet genom historien lyckats med bedriften att avskaffa vidskepliga slutna trossystem, som vi kunnat utveckla vetenskap och bygga vårt välstånd, med respekt för människovärdet. Han avslutade sitt lilla anförande med att säga att han tyckte att Sverige, med sin humana flyktingpolitik, var ett föredöme för resten av världen. 

Det var intressant att höra berättelsen om hans liv. Han var ingenjör, men måste ändå köra taxi, men det gjorde honom inte särskilt upprörd. Han hade en välutbildad fru, barn som gjort skaplig karriär. Familjen hade ett bra socialt kontaktnät, vilket gjorde att han verkade nöjd med livet här. 

Jag kunde emellertid inte låta bli att invända mot den bild av Sverige som humanitär stormakt, som vi försökte etablera i världen, och som han tyckte var så positiv. Jag sade också att vår migrationspolitik sedan flera årtionden hade går över gränsen från att vara humanitär till att vara direkt ansvarslös mot det egna folket, och även mot en stor del av dem som tidigare invandrat.  

Jag fortsatte med att säga att det inte berodde på att jag var emot att vi kunde ta emot människor som verkligen flydde för sina liv (även om jag är tveksam till varför de ska kunna ta sig igenom många säkra länder för att komma just hit, längst upp i norr). Jag menade att volymerna var för stora och att våra nordiska grannländer bara tar emot en bråkdel av vad vi gör. Vi har dessutom under decennier tagit in människor, vars identitet vi inte säkert känner till. Runt 90 procent saknar passhandlingar i original. 

Chauffören menade ”med all respekt” att jag kunde väl ändå inte tro att om man var en politisk flykting som flydde för sitt liv, så kunde man gå in till en myndighet i hemlandet och få papper och pass med stämplar och allt för att sedan kunna fly. Jag svarade att några basala dokument är väl inte för mycket begärt om man ska bli medborgare i ett annat land. Situationen är inte heller likadan i alla länder när det gällde möjligheter att få sin identitet verifierad. Mestadels så går det efter vad jag har hört. 

Jag tog upp de afghanska män som kom hit och uppgav att de var ”ensamkommande flyktingbarn”. Trodde han verkligen att det var så? Låg det ingen trovärdighet i dessa påståenden om ”ankarbarn” som utsetts av klan eller släkt för att komma hit och ta med sig så många anhöriga som möjligt? Till och med det migrationsvänliga EU hade ju under asylkaoset 2015, genom Europeiska kommissionen, sagt att en klar majoritet av dem som tog sig hit var ”välfärdsmigranter”. 

Min chaufför invände att när det gällde afghanerna, så var många av dem unga män som tvingats fly till Iran, och som där levt under mycket utsatta omständigheter. Afghaner är nästan uteslutande sunnimuslimer och Iran är en shiamuslimsk stat med sina ayatollor. Därför var det rätt att ta emot dem här och det berodde mycket på att Sveriges respekterade tesen om ”allas lika värde”, som gjorde att vi hade behandlat dem så pass väl.  

Jag fick ibland avbryta honom för att komma till skott och lyckades invända att jag tyckte att Den Heliga Värdegrund, vars första paragraf just var den om allas lika värde, var en smygtotalitär devis, som höll på att sänka hela landet. Chauffören undrade hur jag kunde resonera så. Hade inte alla människor rätt att söka sig ett lyckligt liv? Han gillade inte när jag invände att iranier ofta är välutbildade och intelligenta och därför säkert har lättare att anpassa sig till det svenska samhället jämfört med många andra grupper som kom från Mellanöstern och Nordafrika. 

Man måste se upp för en sådan populism som ligger och lurar, menade han. Populister vill att vi skulle dela upp människor i vi och dem. Chauffören var övertygad om att alla förr eller senare skulle komma att bidra till det svenska samhället, bara de fick chans att integreras, och han räknade med att ”minst 70 procent” av alla som kommit arbetade. Jag kontrade med att populism kan vara på både gott och ont, att det inte bara kan vara farligt att frigöra strömmar som ligger i undervegetationen av samhället, och som etablerade medier och politiker inte vill släppa fram. Populism kommer ju från ”populus” och folket är ju demokratins fundament.  

Jag fortsatte: Vad gäller utrikes födda i arbetsför ålder som har en självförsörjningsgrad som ligger på EU:s miniminivå, 12 600 kronor netto i månaden, visade ett forskningsprojekt (”Integration Sverige”) förra året att bara hälften av dessa uppnår denna låga inkomst inom 13 – 14 år. Vad gäller dem som kommer från Afrika och Mellanöstern är det ännu värre, bara en dryg tredjedel kommer upp till denna summa. 

Nu började vi närma oss slutet av resan; den hade gått fort av allt animerat tankeutbyte. Min chaufför kom med en sista invändning: Det är farligt att se människor som siffror! Jag avslutade med att betona att fakta är nödvändiga för att få en helhetsbild. Jag använder dem för att jag känner en djup oro för mitt land, som under halva mitt liv i stort sett har varit etniskt homogent. Jag vill inte att Sverige alltmer ska förvandlas till ett land i Tredje världen, vilket jag anser att vi gör genom elitens ansvarslösa massinvandringspolitik. Vi ser tecknen på ett land i förfall varje dag. 

När vi skiljdes gav vi båda varandra några uppskattande ord. Jag gillade den frispråkiga chauffören, men en känsla av olust gnagde sig kvar som jag har haft sedan länge. Det är att invandrare aldrig kommer att bli svenskar ”fullt ut” på det sätt som jag ser mig själv.  

Jag är född här och har fått in mitt land i blodomloppet redan med modersmjölken och märker hur jag reagerar med basala instinkter för att försvara vad som jag ser som mitt revir. Så var det inte för min iranska chaufför. Han hade kommit hit betydligt senare i livet och tyckte att Sverige i princip ska vara öppet för alla. Oavsett konsekvenser, kan man undra? Men det hann vi inte gå in på. Jag kände mig helt enkelt som mer svensk än honom. För mig är han en svensk-iranier. Precis som jag skulle vara en iransk svensk om jag någon gång på 1980-talet hade utvandrat till hans hemland. Är det någonting konstigt med det?  

Gunnar Sandelin