Lars Vilks har gått bort. Det är lite svårt att greppa, kanske för att han levt under en fatwa så länge och ändå överlevt. Nyheten kom som en chock.

Jag kände inte Lars Vilks särskilt väl, men vi hade lite kontakt då och då. Jag tyckte om honom. Han var modig, rättfram och en gudabenådad konstnär. Men när nyheten om hans död nådde mig blev jag inte bara sorgsen över hans död utan i minst lika hög grad förbannad över hur fruktansvärt sviken han blev av stora delar av det svenska kulturetablissemanget.

Till att börja med ska vi kanske dra oss till minnes vad det var Lars Vilks gjorde, som fick så många att gå i taket av förbittrad kränkthet. Han skapade konst som provocerade muslimer och islamister.

Vi vet alla vad som skulle ha hänt om Vilks istället skapat konst som provocerat kristna. Då hade han hyllats och fått kramar i varenda TV-soffa och fått uttrycka sig på varenda högprofilerad plattform. Men nu valde han att göra det som ingen annan vågade – och ännu inte vågar – och då blev det istället tvärtom. Han blev utfryst och mobbad och dömd av människor vars ryggrad är ungefär lika rak och obändig som en innehållet i en burk gelé.

Här följer några exempel på hur kända mediepersonligheter uttryckt sig:

• Täppas Fogelberg i SVT Opinion:

”Jag vet verkligen inte, trots att jag envist hyllar demokratins fördelar framför andra samhällssystem, om jag har lust att via min skattsedel avlöna de poliser som ständigt bevakar honom och som häckar i en husvagn vid Vilks boning – eller de Säpoanalytiker som bedömer hoten mot hans person. Lars Vilks får skylla sig själv. Att smäda en religion och dess utövare är rätt billigt, enkelt liksom.”

• Elisabet Höglund i Aftonbladet:

”Att göra löjeväckande bilder av profeten Muhammed är inte konst, bara politisk provokation. I Lars Vilks fall handlar hans ”konst” om religionshat, om en osläcklig törst efter uppmärksamhet och om ett behov att tänja gränserna till det yttersta. Vill Vilks kritisera islam så är det väl inte i första hand profeten Muhammed han ska ge sig på. I stället borde han granska islam utifrån det sätt på vilket denna religion utövas i dag. Men det är väl inte lika adrenalinframkallande.”

• Ann Heberlein i SVT Opinion (med anledning av terrordåden i Köpenhamn):

”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans [Vilks, reds anm] rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv?”

Ann Heberlein är inte ensam om att skylla terrordåden i Köpenhamn på provocerande konst. Hon har gott sällskap av Aftonbladets ledarskribent Kerstin Nilsson, som i en dödsruna över vår världsberömde svenske konstnär skriver:

”Terrordådet mot honom i Köpenhamn krävde två människors liv.

Men han ångrade sig inte.”

Han ångrade sig inte? Precis som Ann Heberlein menar hon alltså att det var Lars Vilks som var skyldig till morden. Hade han inte provocerat med sin konst så hade de här två personerna aldrig behövt dö. Det är sanslöst, för att uttrycka det milt.

Skulle någon av dem överhuvudtaget ha uttryckt sig på det sättet om en kristen fundamentalist begått ett terrordåd för att Elisabeth Ohlson Wallins konst väckt starka känslor? Skulle inte tro det, nej.

Om de här självrättfärdiga och djupt okunniga människorna hade ställt sig på Lars Vilks sida istället för att kompromissa med yttrandefriheten på detta infantila vis så hade inte bara Lars Vilks kunnat leva ett annat slags liv än han nu tvingades göra – hela det svenska samhället hade sannolikt haft betydligt mindre problem med våldsbejakande islamism. Både Ann Heberlein och Kerstin Nilsson har nämligen fel. Ett samhälle kan inte undvika islamistisk terror genom att kröka rygg och fjäska. Endast genom att stå enade i de västerländska värderingarna utan kompromisser kan västerlandet bekämpa terrorn.

När Lars Vilks fick en fatwa kastad mot sig borde hela det samlade kulturetablissemanget ha ställt sig bakom honom och visat att den svenska demokratin inte accepterar sånt. Varenda tidning borde ha publicerat bilderna, och för varje hot som uttalades skulle de ha publicerat dem om och om igen.

Istället drog de öronen åt sig, livrädda att sticka ut hakan. Därigenom bidrog de till att göra Lars Vilks till en paria. Det är rätt svårt att förlåta.