ANDERS LEION: Adepten

Läs de första raderna, från Léon Noel, i denna artikel från 1960 för att lägga grunden för det fortsatta resonemanget här. (Och fortsätt gärna med resten av artikeln). 

Éric Zemmour har rönt stor uppmärksamhet i franska media. På en månad har hans stöd fördubblats till för närvarande 13 procent av väljarna – i det fall han skulle välja att kandidera till president. Det har väckt förundran, också därför att hans anföranden inte är särskilt enkla utan bemängda inte bara med mycket aktuell information utan också full av hänvisningar till historiska förhållanden. 

Denna förvåning är ett uttryck för okunskap och bristande kännedom om hur mening skapas och överförs med hjälp av ord. 

De Gaulle berättar i sina memoarer att han efter sina teve-framträdande – som bestod av långa monologer – alltid fick samma kritik av tidningarnas kommentatorer. Han ansågs vara långtråkig och krånglig. Men från väljarna ute i landet fick han motsatt reaktion. De uppskattade hans framträdanden.  

Vad var det de uppskattade? Samma som de uppskattar hos Zemmour: de historiska exemplen och jämförelserna mellan tidigare epokers förhållanden och dagens. 

Hur kan det komma sig? Historiens närvaro skapar mening. Den politiker som enbart talar om dagens förhållanden och uppgifter uppfattas som tråkig och grund. Den politiker som kan se historiska sammanhang laddar också nuet och framtiden med mening. Den riktning som kan urskiljas från dåtid till nutid kan också göra riktningen in i framtiden synlig. 

Den finns en politiker i Sverige som har något av denna förmåga. Det är därför han inte blir tråkig, trots att hans kärnbudskap är lite enahanda. Han skulle kunna dra nytta av denna förmåga att se och visa på historien genom att bli lite tydligare, lite mer berättande än den vanliga hänvisningen till bygget av folkhemmet.   

Men de Gaulle har ändå något av en adept i Sverige. Han heter Jimmie Åkesson.

Anders Leion