PATRIK ENGELLAU: Överlevande misslyckanden

Min erfarenhet är att sociala system som går under inte fallerar för att de ansvariga inte känner till fakta utan för att de inte bryr sig om dem. Detta ser man tydligare i företag än i nationer eftersom det är så mycket vanligare att företag havererar än att nationer gör det. För övrigt gör det inte så mycket om företag kraschar så länge bankrutter hanteras enligt regelboken, det vill säga att ägarna får ta smällen.

När det psykologiska syndrom jag talar om – att de verksamhetsansvariga väljer att strunta i de varningssignaler som alltid kommer vare sig det gäller statliga biståndsinsatser i Afghanistan eller den en gång så betydande svenska varvsindustrin – drabbar offentlig verksamhet händer normalt ingenting på kort sikt, vilket kan betyda decennier. ”Ägarna” är skattebetalarna och de vet inte vad som pågår och om de vet har de i alla fall inget inflytande. Fundera på cementfabriken i Slite om du inte tror mig. På det viset uppstår så kallade överlevande misslyckanden (se en närmare beskrivning här).

Min intuitiva och obevisade tes är att det svenska politikerväldet med tiden ackumulerat allt fler överlevande misslyckanden just eftersom den humanitära stormaktens ledande personer inte längre vägleds av sunt förnuft utan i stället av ett politiskt korrekt tänkande som skyddar ledarna från insikt genom postulatet att det kanske inte finns någon sanning och att man därför inte behöver bry sig om fakta. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst men nöjer mig med tre.

Politikerväldet tillmäter sig magiska förmågor. Politikerna tror på allvar att de med de två verktyg som står till deras förfogande – budgeten och lagstiftningsmakten – rår på allting, till exempel den i befolkningen oundvikligen förkommande normalfördelningen av studiekompetens. Politikerna tror att de kan förskjuta Gauss-kurvan genom att tillföra mer pengar till skolväsendet och förbjuda alla elever att inte ha godkänt i alla ämnen vid grundskoleexamen. Elever som bryter mot det förbudet får sitt straff. De kan varken få yrkesutbildning eller teoretisk gymnasieutbildning. Jag tror att det betyder att de förvisas till ett livslångt limbo av bidragsberoende.

Det handlar tydligen om 14 procent av varje årskull och det finns statsanställda forskare som tror att denna politikerbestämda ordning är förklaringen till att dödligheten i Sverige bland 20 – 34-åringar på tjugo år stigit från den lägsta till den högsta i Europa (enligt uppgift begår de självmord eller knarkar ihjäl sig, se här).

Det är inte så att Sverige varit omedvetet om dessa självskapade problem. Problemen hade troligen lätt avhjälpts om de underkända eleverna kunnat komma in på praktiska yrkesutbildningar. Det har gång på gång föreslagits men avvisats, jag skulle säga av religiösa skäl. Om politikerna haft fel så länge, hur skulle de då kunna försvara sina anspråk på att besitta övernaturliga krafter?

Samma tro på att politikerna äger ockulta krafter som kan upphäva sociologins naturlagar ligger till grund för den svenska universitetsutbildningen. En sociologisk naturlag är att folk tenderar att reagera på ekonomiska incitament. Om universiteten får betalt per utfärdade examina så anstränger de sig för att utfärda fler examina vilket enklast sker genom att sänka betygskraven. Just detta har också inträffat sedan början av 90-talet då en moderat utbildningsminister införde upplägget. Troligen hade han försökt kopiera industrins ackordssystem men missförstått konstruktionen. Nackdelar och möjliga lösningar har påpekats åtskilliga gånger under de senaste tre decennierna men det överlevande misslyckandet får ändå fortsätta.

FN:s Barnkonvention, som blev svensk lag år 2020, är en av mina personliga favoriter eftersom den så tydligt illustrerar den svenska tendensen till att politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexets administratörsskikt flyttar fram sina positioner (se här till exempel). Barnkonventionen tillåter nämligen politikerna och socialsekreterarna att göra nästan vad som helst eftersom dess bestämmelser är fritt tolkningsbara efter dessa makthavares dagsform.

Till min förtjusning har nu Hanne Kjöller, Dagens Nyheters skarpaste skribent, gjort liknande observationer:

Det finns två problem med Barnkonventionen. Artikel 3 är det ena. Det andra är de 40 övriga punkterna i barnens rättighetskatalog.

Artikel 3 anger att alla åtgärder som rör barn, ”vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ”, i första hand ska beakta ”vad som bedöms vara barnets bästa”. Vad betyder det? Att ingen kriminell kan dömas till fängelse om han har småttingar hemma? För ett barn måste det rimligtvis vara bättre att ha sin pappa hemma än i en bunker på Kumla.

Uppfattningen om vad som är barnets bästa varierar med tid och rum. Exempelvis har aga i vissa tider ansetts som välgörande för barnets fostran…

Mitt intryck som icke-jurist är att barnkonventionen kan användas för att legitimera lite vad som helst som ligger i tiden.

Och hur blåser vindarna i dag? Tja, det jag ser är kastvindar åt diametralt olika håll. Och där ett argument som används för att familjehemsplacera ett barn ena dagen inte är bortglömt dagen efter.

Patrik Engellau