PATRIK ENGELLAU: Demokratin är hotad

Att demokratin skulle vara hotad är en ofta förekommande förmodan som får 417 000 träffar hos Google. Jag ville veta vilka hot som är mest akuta så jag sökte bland de 1 370 hot som uppmärksammats den senaste veckan.

Ett hot som särskilt bekymrar statsminister Löfven är partier som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Statsministern menar sverigedemokraterna som han misstänker vill kringskära kvinnors och hbtq-personers rättigheter och uppmuntra förtryck mot judar.

Ett annat hot mot demokratin är att en åklagare i Hultsfred fick ta emot hot via sms. Ett tredje hot mot demokratin, om du frågar Lantbrukarnas Riksförbund, är djuraktivister. Men det verkliga hotet mot rättsstaten och den liberala demokratin, förklarar en moderat politiker, kommer från gängkriminella.

Till slut förstår jag att nästan allt som man, troligen med rätta, ogillar kan utmålas som ett hot mot demokratin. Det behöver inte ens ha inträffat utan det räcker med att någon oroar sig för något, typ att sverigedemokrater ska börja trakassera transpersoner eller upphäva rösträtten för kvinnor, så kan demokratin vara hotad.

Bland veckans 1 370 till herr Google anmälda hot mot demokratin kunde jag emellertid inte hitta något av de faktiskt förverkligade angrepp mot demokratin som bekymrar mig. Nota bene att jag inte talar om orosanmälningar som kanske realiseras någon gång i framtiden utan om i verkligheten genomförda attentat, alltså inte framförda hot mot demokratin utan genomförda brott mot demokratin.

Med brott menar jag inte någon diffus kränkning av en svårtolkad princip såsom att det utvidgade strandskyddet enligt 7 kap 14 § miljöbalken kanske kränker markinnehavarens äganderätt utan mycket mer bastanta grejor som bara tillåts inträffa utan ens några viskningar i protest.

Till exempel är människans rätt att tänka fritt en grundbult i demokratin. Det är inte de valda ombudens, det vill säga politikernas, uppgift att föreskriva åsikter. Det finns nog inget mer fundamentalt än detta och det följer också av regeringsformens första stadgande om att all offentlig makt utgår från folket.

Betrakta den statliga värdegrunden i det perspektivet. Föreställning att alla människor är lika värda trummas ständigt ut av staten. I skolorna, där budskapet träffar unga, oskyddade människor som snarast borde värnas mot extremistiska åsikter – jo, tanken att alla människor har samma värde är extremistisk; kan du komma på något enda fall i verkligheten där åsikten om allas lika värde stämmer? – pågår denna propagandistiska trumeld oavbrutet (utan, i och för sig, att barnen tycks låta sig påverkas).

Som brott mot demokratin är värdegrundspropagandan emellertid en småsak om man jämför exempelvis med några av de politikerdrivna projekt som nu pågår i syfte att – utan att medborgarna blir tillfrågade enligt några kända demokratiska principer – omdana nationen i grunden där ”omdana i grunden” betyder att totalt förändra medborgarnas livsstil, livsmöjligheter och tillvaro i allmänhet.

1975 beslöt Riksdagen enhälligt utan att underställa medborgarna frågan att Sverige skulle bli mångkulturellt. På lite sikt betyder detta att helt och hållet omvandla landet. Att gå med i EU var en stor grej om vilken det hölls folkomröstning år 1994. Men det långt kraftigare ingrepp i svenska folkets liv som multikulturen skulle medföra ansågs kunna genomföras utan att folkets mening inhämtades.

Mångkulturen förverkligas nu genom politikernas migrationsprojekt, återigen helt utan konsultation och förankring bland dem som enligt den demokratiska teorin har makten i landet, nämligen dess folk. Det är svårt att föreställa sig en större omvälvning av ett land – men vänta bara till mitt nästa exempel! – än att späda ut och förvanska dess kultur. Vår kultur är vår personlighet som folk, våra värderingar, våra vanor, våra gemensamma referenser, vårt språk, våra kollektiva minnen, allt det som skapar gemenskap, igenkänning och hemkänsla hos den nationella flocken. Inte nog med att politikerna utan att fråga berövar oss detta utan de – se Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt till exempel – tar sig dessutom rätten att bespotta och förhåna det som vi med gemensamma krafter byggt under hundratals år och som kan fylla oss med stolthet i högtidliga ögonblick, nämligen vår nationella kultur. Men Sahlin tycker att svenskhet inte är mer än att hoppa grodorna och att svenskarna bara mår väl av kulturella impulser inklusive värderingar från Somalia och Afghanistan.

I serien radikala förändringar som politikerväldet utan att fråga utsätter svenskarna för står en hård strid mellan migrationsplanen och energiomvandlingen om vilket av projekten som kommer att medföra mest kostnader och besvär för medborgarna. Hela produktionsapparaten ska ställas om och vår livsstil ersättas av någon annan livsstil som är fattigare, enklare, mindre löftesrik och mindre behaglig än den vi vant oss vid sedan andra världskriget. Om det över huvud taget kommer att finnas materiella njutningar att sträva emot, som en Thailandsresa för hela familjen eller en ny bil, vet vi inte än. Någon ny livsstil som på samma gång är behaglig och förenlig med energiomvandlingens krav är ännu inte uppfunnen. Det enda vi vet är att det kommer att bli dyrt och göra ont. Som Dagens Nyheter skriver den 19 september: ”Det är dags att erkänna att omställningen har ett pris”.

Men hallå, skriker politikerna i protest, båda dessa projekt är nödvändiga! Migrationen beror på internationella avtal och på tvingande moraliska skäl och energibytet på vetenskapens befallningar och mänsklighetens vilja att överleva mer än ytterligare några decennier.

Så är det inte. Internationella avtal kan sägas upp. De moraliska skälen hade politikerna kunnat fråga medborgarna om; det är just för detta vi har demokratin. Vetenskapen har tvärtemot vad som påstås inte satt ned foten och framför allt inte hotat med någon undergång för mänskligheten och planeten under de närmaste seklen.

Vad som ligger bakom värdegrunden, det mångkulturella migrationsprojektet och energiomvandlingen kan diskuteras men det är inte demokratin.

Patrik Engellau