PATRIK ENGELLAU: Kära dagbok

Äntligen eftermiddag och jag kan pusta ut efter en produktiv dag. Det började med att jag fick ett sms från Region Stockholm som ibland uppträder under det tillfälliga artistnamnet Alltid öppet. Så här stod det:

Hej! Du har en bokad tid 2021-10-22 08:30. Logga in i appen Alltid öppet för att se dina ärenden.

Lätt som en plätt, tänkte jag, för där har jag varit förut. Men det var inte så lätt ty först fick jag en Information: ”Det finns en uppdatering! Installera den nya versionen och öppna appen på nytt.” Redan här blev jag misstänksam på grund av utropstecknet efter ordet uppdatering. Folk som inte kan skriva använder alldeles för många utropstecken. En förlagsredaktör tog bort kilovis med utropstecken från min första roman (den andra nobbade han totalt). Ska utropstecknet betyda att uppdateringen är en order eller att Region Stockholm är stolt över att ha gjort mig en fin tjänst?

Jag tryckte på alla knappar jag kunde hitta men det hjälpte inte. Så kom jag på att jag kanske måste gå till App Store för att hämta uppdateringen. Sagt och gjort. Där fanns den. Problemet var bara att App Store inte ville acceptera min Apple ID och mitt lösenord. Jag kontrollerade i mitt med tiden allt omfångsrikare inloggningsregister, jodå, där fanns det så jag knappade in igen med samma misslyckade resultat. Så jag letade lite mer i inloggningsregistret och hittade en annan möjlighet som jag tydligen registrerat någon gång. Se, nu gick det bättre. Den verkade börja ladda ner den uppdaterade versionen. Men så avbröts det hela. ”Cannot Update App. Alltid öppet cannot be updated because it was refunded och purchased with a different Apple ID.”

Då avbröt jag i avvaktan på bättre tider. Jag vet fortfarande inte vad Regionen hade bokat mig för. Jag har redan fått två sprutor. Jag skäms att inte höra av mig om jag blir inbjuden till något. Ärendet hade tagit ungefär fyrtio minuter. Kanske ska jag satsa ytterligare en halvtimme på att försöka få tag på någon levande människa i Region Stockholm.

Sedan kastade jag mig över nästa ärende som gällde Försäkringsbolaget. Jordfelsbrytaren hade blivit tokig och utlöstes hela tiden så huset blev utan el. Först tillkallades en akutelektriker som rekommenderade en specialist. Felet låg hos golvvärmen i badrummet. Elektrikerfakturorna var enorma. Försäkringsbolaget var inte lätt att tas med. Inte så att de vägrade betala men det gick knappt att få tag i dem. Jag skickades till hemsidan för att gång på gång anmäla mitt ärende och blev sedan kopplad till en handläggare vars väntetid uppskattades till 28 eller 43 minuter. Då kom ett flott erbjudande om jag kunde bli uppringd när min tid kom. Det var bara det att Försäkringsbolaget inte ringde upp. En gång lyckades det men handläggaren överlämnade ärendet till en annan handläggare och i den processen försvann jag ut i cyberspace. Tidsåtgång för mig i detta ärende beräknas till en timme i nuläget.

Frun och jag som båda saknar flygskam ska resa med SAS till Italien i några dagar. Jag hade fattat att vi måste ha ett Vaccinationsbevis/EU:s digitala covidbevis. Jag vet inte hur jag gjorde men det gick ganska kvickt och lätt. Jag fick ett alldeles eget covidbevis med unikt ID URN:UVCI:SE:EHM/V54235113WSI9#R. Det var utfärdat av E-hälsomyndigheten som till och med hade vågat sätta både telefonnummer och emailadress på intyget vilket måste vara ett tecken på att deras system fungerar för annars skulle de aldrig vågat identifiera sig.

Så hörde frun ett rykte att det inte räcker med den svenska myndighetens covidbevis som ändå påstås vara EU:s utan att man dessutom måste ha en dokumentation direkt från EU för att få resa. Här krävdes en odyssé i cyberrymden innan jag äntligen hittade fram till EU Digital Passenger Locator Form (dPLF) som alltså är något helt annat än det EU Digital COVID Certificate som jag med sådan framgång skaffat mig. dPLF visade sig vara mer hard core vilket bland annat framgick av det tresidiga dokument som jag efter någon timmes övning att fylla i en blankett på datorn lyckades printa ut. Dokumentet var nämligen helt fritt från varje slags identifiering av det utställande EU-organet. EU ville ha reda på praktiskt allting. Det räckte inte med att ange namn på den stad vi skulle besöka i Italien utan dessutom krävdes uppgift om i vilket italienskt landskap staden finns ungefär som ”Ligger Katrineholm i Sörmland?”. Utan Google hade den italienska turistindustrin stannat.

För övrigt kunde jag inte vara säker på att detta dokument verkligen behövdes – det kanske är utfärdat av en hackare som gillar att skoja med turister – men hellre en timmes blankettarbete i hemmets lugna vrå än risk för ett gräl vid en incheckningsdisk. Det måste anses vara väl använd tid.

Ett störande moment i allt detta nyttiga arbete är att telefonen plingar hela tiden. Jag har stängt av sms-plinget men avstängaren verkar inte rå på WhatsApp. Vi har en slinga grannskapssamverkan på WhatsApp så att villaägarna kan varna varandra för misstänkta personer i environgerna, ett nog så rimligt skäl att tränga sig förbi plingspärrarna kan man tycka. Men nu har villaägarna börjat diskutera pepparkaksrecept i säkerhetsslingan. Jag funderar nu på om jag ska lägga ned ett okänt antal timmar på att lära mig stänga av plinget i WhatsApp och då samtidigt ställa mig utanför det värdefulla varningssystemet.

Igår tog jag en buss till staden varvid det visade sig att mitt resekort var tomt på pengar vilket jag som kortinnehavare inte kan se. Det kändes pinsamt. Chauffören, en man från Mellanöstern, sa att jag kunde betala med kreditkort men att han inte ”rekommenderade” det eftersom det skulle bli så mycket dyrare. Så jag fick åka gratis. Tur att det finns människor.

Patrik Engellau