JAN-OLOF SANDGREN: Var finns vetenskapens Martin Luther?  

Jag vill börja med att säga att vetenskap och religion inte är samma sak. Men för många vanliga människor fyller den en liknande funktion. Vi behöver något att lita på. Något som ger begreppet ”sanning” en innebörd, så vi inte famlar i mörkret trots att vi egentligen föga begriper. Att tro på vetenskapen kan vara lika mycket en trosfråga som att tro på Gud – för den som inte lyckas härleda psifunktionen, förstår relativitetsteorin eller kan tolka vad som syns i ett elektronmikroskop. 

Om Greta Thunberg levt på 1500-talet hade hon nog inte manat oss att ”lyssna på vetenskapen”, utan att ”lyssna på Gud”. Förmodligen med samma bergfasta övertygelse och genuina oskuld. Vad Gud hade att säga mänskligheten på 1500-talet uttolkades av en väl etablerad expertpanel, verksam inom katolska kyrkan och underställd påven i Rom. Sanningen som filtrerades genom denna maktlabyrint var heller inte gratis, utan kostade en tiondel av människors inkomst.        

I gengäld erbjöd man dåtidens européer något att tro på, och för den som kunde bidra lite extra, lindring från skärselden. Mörkret var inte kompakt utan det fanns ett ljus, som förvaltades av dem som läst latin och studerat teologi. 

Men redan mot slutet av 1300-talet dök det upp enstaka visselblåsare. Utbildade människor ur kristenhetens egna led, som påstod att katolska kyrkan lämnat de kristna principerna bakom sig. Istället fokuserade kyrkan på att samla politisk och ekonomisk makt runt påvestaden Rom, och därutöver härbärgera en besutten klass av präster, kardinaler och administratörer. 

Det märkvärdiga med Martin Luther var kanske inte att han spikade upp de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg, utan att han överlevde. Kritiker före honom hade tystats på det mest brutala sätt, som att brännas på bål vilket drabbade Jan Hus hundra år tidigare. De som överlevde ”deplattformerades” enligt tidens sed genom bannlysning och anklagelser om kätteri. De kunde även (som i Luthers fall) förklaras fredlösa. 

Med god hjälp av den mediala nymodigheten tryckpressen, fick dissidenterna dock vind i seglen och flera världsliga makthavare övervägde att byta sida. Lojaliteten mot påvemakten var inte längre självklar, och efter ytterligare ett sekel utbröt 30-åriga kriget. 

Reformationen sågs av många inblandade som djävulens påfund – som ifall den inte kvävdes i sin linda, skulle hota hela kristenheten. I backspegeln ser det ut att ha blivit tvärtom. Genom att driva ut de värsta månglarna ur templet, kunde kristendomen fortsätta spela en roll under upplysningstiden. Kristna värderingar blev något av en hörnsten i det som kom att kallas humanismen. Avskaffandet av slaveriet är ett av många exempel. 

De akademiska strider som rasar vid vår tids högskolor kan verka futtiga i sammanhanget. Men i grunden handlar de om hur ett etablerat trossystem (tron på de vetenskapliga principer som formulerats under upplysningen) hamnat i händerna på administratörer med storpolitiska ambitioner. Ska man utse en värdig arvtagare till 1500-talets påvedöme, kommer jag spontant att tänka på FN. En i grunden politisk organisation, som låtsas vara vetenskaplig. Forskare som inte följer FN:s direktiv blir kanske inte brända på bål, men väl behandlade som kättare. Deras Wikipediasidor skrivs om, deras anseende släpas i smutsen och de fråntas sina akademiska titlar. Många känner sig också ”fredlösa” i förhållande till media. 

Elsa Widding är en av dem som noterat likheten mellan det som Greta Thunberg och hennes anhängare kallar vetenskap, och religiös fanatism. Widding tvekar inte att utnämna klimatalarmismen till ”vår tids religion”. Samma sak kan sägas om Covidalarmismen, som skruvat upp undergångstemat ytterligare några grader. Redan påvedömet förstod att profitera på människors skräck inför apokalypsen. Identitetspolitikens intåg på universiteten är ett annat mörkt kapitel i vår historia. 

En Martin Luther för vår tid kanske skulle vara en rakryggad vetenskapsman (eller kvinna) med odiskutabel auktoritet, som på Facebook eller annan ”digital kyrkport” spikar fast 95 teser om hur vetenskapen återtar sina historiska rötter. Någon som förmår lansera en ”ny värdegrund” – som egentligen inte alls är ny, utan den som gällde innan månglarna i templet förvirrade begreppen. Förvisso ingen lätt uppgift, men Luthers uppgift var heller inte helt enkel. Här är i alla fall några tips på teser som förtjänar att spikas upp: 

  • Enbart sökandet efter sanning ska vägleda vetenskapen.  
  • Det finns en objektiv verklighet, som kan observeras med våra sinnen (ibland förstärkta av manicker som elektronmikroskopet). 
  • Datamodeller är inte samma sak som faktiska iakttagelser. 
  • Vetenskapliga teser måste kunna falsifieras, och är bara giltiga tills någon kommit på något bättre. 
  • Forskare behöver inte vara överens. Konsensus är ett påfund som hör hemma i politiken. 
  • Forskningen bör i möjligaste mån stå fri från politiska och kommersiella hänsyn. 
  • Man kan inte lägga moraliska aspekter på vetenskapliga rön (som till exempel att evolutionen frambringat livsformer med två kön). 
  • Genusvetenskap är vidskepelse. 
  • Vetenskapliga experiment ska kunna upprepas. Av vem som helst och med liknande resultat. 
  • Enbart meriter ska avgöra vem som får en akademisk befattning. Faktorer som kön, politisk lojalitet, hudfärg eller skonummer är irrelevanta. 

Och så vidare….  

Komplettera gärna med fler teser i kommentarsfältet.  

Jan-Olof Sandgren