MOHAMED OMAR: Ivan Aguéli vs. Anders Zorn. Vem är bäst?

Ivan Aguélis (1869-1917) konst har aldrig intresserat mig. Jag förstår inte vad som är märkvärdigt med den. Jag har framför allt intresserat mig för hans tankar. Då jag var muslim var han en förebild för mig eftersom han konverterat till islam. Idag granskar jag kritiskt hans tankar om både religion och politik.

För mig har Aguéli också varit en ingång till kulturlivet under la belle epoque. I hans brev finns många råd och omdömen om böcker och målningar.

Aguéli var samtida med välkända och folkkära konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson. Våren 1891 studerade Aguéli på Konstnärsförbundets skola i Stockholm, på Mäster Samuelsgatan 30. Till skillnad från dem var han inte känd under sin livstid. Han blev känd tre år efter sin död då AB Konstverk arrangerade en minnesutställning den 26 januari 1920.

Aguélis biograf, konsthistorikern Axel Gauffin (1940) skriver: ”Undervisningen leddes av Zorn, vars konstnärskap inte fann nåd inför hans ögon. Det dröjde ej heller länge innan han undanbad sig mästarens undervisning.”

Den unge Aguéli föraktade Zorn. Jag skriver ”den unge” eftersom han förändrades under sin sista tid. Han drömmer om att måla som de ”nationella” konstnärerna Karl Nordström och Carl Wilhelmson. Han vill måla våra svenska ”granna landskap” och ”gammalt hederligt bekant bondfolk i Dalarna”.

Det verkar också som att Aguéli tröttnat på islam. Men så sent som i ett brev 12 december 1915 kallar han Zorn för ”våran ryktbara fähusrubens”.

Själv har jag alltid sett Zorn som en större konstnär än Aguéli. Och jag tror att jag delar den åsikten med väldigt många svenskar. För att få en bild av hur opinionen ser ut publicerade jag en målning av Aguéli och en av Zorn, två kvinnoporträtt, och bad mina följare på Facebook, Twitter och Instagram säga vilken som var bäst.

Jag fick ett otroligt gensvar! På Facebook fick jag omkring 500 kommentarer och på Twitter omkring 400. På Instagram inte så många, jag är ny där och har inte så många följare. Resultatet av omröstningen förvånade mig inte det minsta, åtminstone 99 procent tyckte att Zorns porträtt var bättre än Aguélis. Det verkar alltså som att jag har ungefär samma konstsmak som ”vanliga människor”.

Kommentarerna fortsätter att droppa in. Aguéli blir inte totalt dissad. Han får en del positiva omdömen också som jag tagit med för att vara snäll. Här är ett axplock:

– ”Är ingen konstkännare, men gillar den högra bilden bäst. Vackra varma färger, och det skulle nääästan kunna vara ett fotografi. Det krävs nog oerhörd skicklighet att få till en sån bild i olja.”

– ”Zorn. Den har en vackert ljus och ser levande ut.”

– ”Den första är så kallad ’konst’ medans den andra är det. Förmodligen anser konst-PK etablissemanget att det är tvärt om pga av att den ger dem en massa konstiga abstrakta och flummiga tolkningsmöjligheter.”

– ”Den till höger. Den har ett djup, skimrar och känns så levande.”

– ”Aguéli mot Zorn är väl ändå inte riktigt rättvist. Zorn vinner förstås som vackraste målning, inte minst för sin överlägsna teknik. Men Aguéli är tilltalande på ett känslomässigt plan. Skulle jag välja en att ha på min vägg så skulle det bli den vänstra. Sedan är jag förstås medveten om den enorma skillnaden i ekonomiskt värde.”

– ”Zorn är vackrast, men den andra behövs också”

– ”Skönheten finns i betraktarens öga! De gustibus non est disputandum! Uttryck som visar att vad som är vackert är högst personligt. När jag betraktar en tavla så behöver jag alltid fler adjektiv än bara vacker, annars blir det bara ’vackert väder’ av känslan som motivet framkallar. Jag föredrar Aguéli, porträttet till vänster. Spännande färgbehandling, inte likt ett fotografi, konstnären har tolkat proportionerna på ett eget sätt, det tilltalar mig. En fantastisk porträttmålare är Helene Schjerfbeck, hon har förmågan att reducera, ta bort och till slut endast behålla det som utgör stommen i en personlighet. Vad gäller Zorns tavla är den vacker, innerlig, förmedlar lugn o ljus, skicklig färgbehandling och med en svensk inramning av en svunnen tid.”

– ”Den högra är tekniskt sett betydligt mer avancerad, kanske rentav tekniskt fulländad, men för mig stannar det där. Jag tittar hastigt och glömmer lika hastigt.

Den vänstra biter sig kvar och jag vet att minnet av den blå kvinnan kommer att dyka upp när jag i kväll ska lägga mig för att sova. Jag kan inte tyda hennes ansiktsuttryck, men det är starkt och jag vill veta vad hon känner och tänker.

Alltså: den vänstra.”

– ”Den blåa är väl lite bättre på att beskriva en känsla medan den högra är ’finare’”

– ”Den högra är, för vår tid, meningslös eftersom ett fotografi skulle fånga objektet mer exakt. Fantastiskt förmåga och teknisk skicklighet naturligtvis, men kameran är skickligare och fångar än mer exakt. Den vänstra tilltalar mig inte, jag saknar öga och begåvning nog att uppskatta vissa verk.. Å andra sidan, jag har inte läst en enda poäng konstvetenskap och på sin höjd ögnat genom en eller annan bok om hur konst skall bedömas, så vad fan vet jag. Svarar för att TS önskade svar även från en amatörs öga. Vänster, men bara för att jag inte kan välja höger.”

– ”Båda är vackra fast på olika sätt.”

– ”Zorn det finns värme och liv i hans målning, han behärskar ljus och skugga och den är rent tekniskt bättre. Det tar inte bort kvaliteten från den andra målningen men den överskuggar den med sitt djup.”

– ”Höger, Zorn. Varmare ton, mer liv, behagligare för ögat..”

– ”Zorn på grund av ljuset och den tekniska skickligheten.”

– ”Zorn. Naturalistiska målningar som uttrycker något, ett stämningsläge är suveränt intressanta. Det gör zorntavlan. En kvinna i tankar.”

– ”Den vänstra är neurotisk och frånstötande, den högra harmonisk och vacker.”

– ”Utan tvekan den högra, den vänstra känns som den kunde vara gjord av närapå vem som helst med lite träning. Intetsägande o trist..”

– ”Den till höger absolut! Den till vänster känns inte riktigt ”färdig”.”

– ”Zorns flicka till höger är självklart vackrast.”

– ”Zorn. Den vänstra hade jag kunnat åstadkomma själv medan Zorn hade öga och kunskap för fotografisk målning i olja.”

– ”Vackrast är Zornmålningen. Om man ska prata om djup och personlighet vinner den också.”

– ”Oavsett stilen så är Zorn vackrast i mina ögon. Hans känsla för ljuset är svåröverträffad. Briljant måleri verkligen!”

– ”Höger. Mycket högre teknisk höjd.”

– ”Jag anser inte likt Ulf Holmgren att det spelar någon roll vad konstnärerna heter. Konstverken ska bedömas utifrån sig själva i betraktarens öga. I mina ögon är svaret självklart – den söta kullan till höger är underbar. Den är mitt självklara val. Jag älskar den!”

– ”Den högra är vackrare men båda är mycket meningsfulla. Den vänstra är mer introspektiv i uttrycket.”

– ”Den högra. Expressionismen är en fin, men lägre stående konstform som uppstod där de som ej hade tillräckligt bra öga eller mental visuell förmåga att gestalta som naturalismen i den högra. Den förfulade kladdkonsten är kommen från när de som ej var lika tekniskt eller konstnärligt begåvade ändock gjorde det bästa av situationen och ”gjorde en grej” av sin initiala oförmåga och remixade fram en myriad nya stilar. Bra som skräpiga.

De som uteslutande var konstnärliga expressionister var aldrig bra naturalister, men naturalisterna var alltid bådadera vid behov.”

– ”Vad som är vackrast är bara en fråga att ställa sig när det gäller konst. Det finns många andra saker som en målning kan förmedla. Att låsa sig vid det vackra är kanske inte det bästa även om det givetvis är en del av konsten. Jag skulle säga att den till vänster är mera uttrycksfull (antar det är Picassos blåa period) medan den till höger är vackrast (vilket jag vet är Zorn).”

Det har gått mer än hundra år sedan modernismens genombrott, ändå verkar allmänhetens syn på vad som är bra konst inte ha ändrats så mycket. Det där ”genombrottet” skedde mest inom kritikeretablissemanget.

Folk vill hellre ha Carl Larsson och Anders Zorn på väggen än Ivan Aguéli. Jag har varit på massor av loppis i mina dagar och bläddrat bland reproduktioner. Jag hittar ALLTID Carl Larsson och Anders Zorn, men jag har ALDRIG hittat en Aguéli.

När jag googlade på omröstningar om ”bästa tavlan” fann jag nästan ingenting. Det görs inte så ofta allmänna omröstningar om konst. Förmodligen för att moderna konstnärer inte vill utsätta sig för folkets hårda dom.

Jag hittade en brittisk omröstning, som tycks visa att även där finns en klyfta mellan folkets och etablissemangets smak. BBC Radio 4 i samarbete med National Gallery i London anordnade en omröstning år 2005. Vinnare blev Turners ”The Fighting Temeraire” (1839).

Turner är mest känd för sina romantiska landskapsmålningar. Motivet för den vinnande målningen var krigsskeppet HMS Temeraire som deltog i slaget vid Trafalgar.

Målningen fick fick 31,892 av de totalt 118,111 rösterna. Tvåa blev ”The Hay Wain” av John Constable, trea ”A Bar at the Folies-Bergère” av Édouard Manet.

BBC och National Gallerys omröstning fick kritik av det brittiska konstetablissemanget som kallade den ”populistisk”. De flesta modernistiska konstnärer skulle inte kunna överleva utan tvångsfinansiering genom skatten. Populasen, vars smak dessa konstnärer föraktar, tvingas stå för deras försörjning.

Modernismen gjorde uppror mot de traditionella skönhetsidealen. Aguéli var en av den svenska modernismens pionjärer. Han kunde måla traditionellt, men han ville vara originell, han ville vara nydanande, därför sökte han upp de trender som var inne då. Denna ”progressiva” konstsyn förenade han med ”progressiv” politik, det vill säga anarkism, och drömde om att förgöra det borgerliga samhället. Ja, han talar till och med om sin lust att se hela den västerländska civilisationen gå under. Detta var på 1890-talet då anarkister sprängde bomber och begick massmord i Paris.

Enligt det lilla jag har läst verkar det som att modernistisk konst, inte bara i Aguélis fall, gick hand i hand med radikal politik som anarkism och kommunism med mera.

I inledningen till Axel Gauffins tidigare nämnde biografi framgår att Ivan Aguélis främsta banerförare i Sverige var kritiker på vänsterkanten, som Ragnar Hoppe och Nils Palmgren. Båda ivrade för modernistisk konst och båda skrev i tidningen Socialdemokraten.

När Ragnar Hoppe började som kritiker på Svenska Dagbladet skrev folk arga insändare. Han var för radikal, ansåg de.

I tidskriften Tiden 1939 föreslog Hoppe: ”Kan man inte tänka sig ett organiserat samarbete mellan Konsum, våra konstindustrier och A. B. F., Socialdemokratiska ungdomsförbundet och fackföreningsrörelsen?”

Och i tidskriften Ord och Bild 1931 skriver han:

En rörelse som funktionalismen är kanske det hitintills klaraste uttrycket för vissa allmänna strävanden i tiden, och teknikens oerhörda utveckling särskilt inom samfärdsmedlen, radion och cinematografien spela säkerligen en icke oviktig roll.

Vad denna nya konst, som ännu endast är i sitt vardande, kommer att skänka mänskligheten, därom är det ännu för tidigt att yttra sig med anspråk på sannolikhet, men det är icke omöjligt, att åtminstone en gren av den mer och mer kommer att gå i abstrakt, konstruktiv riktning för att tillfredsställa anspråk, som icke längre fyllas av den direkt naturavbildande.

Vad som under det senaste halvseklet har inträffat i Frankrikes konstliv får kanske närmast betraktas som mer eller mindre klara och medvetna manifestationer av ett latent behov i ovan antydda riktning.

Den andre kritikern som drog en lans för Aguéli, Nils Palmgren, hyllade honom i Aftontidningen 1920 som ”det svenska genombrottets store intimist”. Han kallar honom också ”banbrytande”. Det är typiska positiva omdömen för dem som anser att ”nyhet” är kvalitet.

Så skriver Palmgren att det är ”samhällets”, alltså statens fel, att Aguéli inte blev erkänd under sin livstid. I krassare termer: Aguéli borde ha fått bidrag.

Men denne man gick dock ett helt liv okänd och försummad. Vår klumpigt ordnade samhällsmaskin hade icke möjlighet att leta upp och stödja hans begåvning och ge hans personlighet under livstiden det rum, det inflytande och den maktsfär, som borde varit den given på grund av dess sällsynta kvalitet.

Idag räknas Aguéli till en betydande person i den svenska konsthistorien. Jag säger inte att han är dålig eller oviktig.

Jag har intrycket att för Ragnar Hoppe ingick hans konstkritik i en större samhällskritik som syftade till att förändra samhället i ”progressiv” riktning.

Aguélimuseet i Sala drivs med hjälp av skattemedel från kommunen. Gregor Wroblewski som är ordförande i Sala konstförening, sade nyligen till SVT Västmanland (7/1 2020) att museet behöver skattemedel för att kunna fungera.

Jag undrar om inte populasen, sådana som jag, på något sätt borde få inflytande över till vilken konst våra pengar används. Hur det ska gå till vet jag inte.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar