PATRIK ENGELLAU: Oikofobi

Av någon anledning framträder saker tydligare i USA än i Sverige. Det har märkts särskilt under de senaste två åren när den politiska korrektheten, som vi i Sverige levt med i ett årtionde eller däromkring, under beteckningen ”wokism” plötsligt bryter fram i USA. (Ja, idéerna utvecklades vid amerikanska universitet, men de har inte förrän nyligen fått samma genomslag hemmavid som de sedan länge fått i vårt land.) Allt amerikanskt framträder i grällare, bjärtare färger och nästan som karikatyrer av de mer diskreta svenska uppenbarelseformerna. Det beror nog på att amerikaner är vana att ta ut svängarna medan vi svenskar hela tiden söker en minsta gemensam nämnare enligt principen att alla ska med. Amerikaner och engelsmän gillar excentriker medan vi känner obehag inför avvikare.

Till exempel förekommer oikofobin både inom den svenska PK-ismen och hos dess amerikanska kusin wokismen. Oikofobin är föraktet för det egna, den egna kulturen, nationen och allt som man är bekant med. Även om oikofobin kalendermässigt bröt ut tidigare i Sverige än i USA tog den sig mer utsvävande och absurda uttryck i Amerika. Ett typexempel är att amerikanerna kom på att de skulle slänga sina hjältestatyer i vattnet. Den idén hade aldrig uppstått i någon svensk PK-hjärna och det beror inte på att vi inte haft tid att uppfinna den utan bara på att svenskar inte gör sådana drastiska saker. Vi hade inte ens upptäckt hbtqi av oss själva men vi tyckte det var en fin tanke när den presenterades för oss av de amerikanska upphovsmännen (oops!) som dessutom hade med sig en pride-flagga under vilken den svenske överbefälhavaren så småningom lärde sig att sjunga och dansa.

En sak som jag fattade först när woke-vinden svepte över USA var att oikofobins kärntrupper återfanns inom den vita överklassen eller i varje fall övre medelklassen. Jag blev själv alldeles bestört när jag upptäckte hur min egen gamla skola, ett amerikanskt Eton eller Lundsberg, vred sig som en mask av skam för att den inte för länge sedan – när jag gick där och de enda svarta människorna var de som städade – hade infört kritisk rasteori på schemat. Jag upptäckte att detta var ett allmänt mönster i USA. Oikofoberna var överklassen. Troligen är det likadant i Sverige även om man här bara kan ana sig till mönstret.

Jag menar att detta mönster förklarar oikofobin. Den sanne oikofoben visar att han själv står över och föraktar allt sådant som vanliga människor värderar. Han njuter av att visa att han har råd att chockera. I min ungdom kände jag en rik yngling som hade en cocker spaniel. En regnig dag hade hunden vältrat sig i lera. Då tog ynglingen av sig sin dyra kavaj och torkade hunden. ”Äsch, det är bara kläder”, sa han när han upptäckte min förfärade medelklassblick. Det är ungefär samma som människor som går omkring i trasiga kläder. När jag ser en människa som rivit sönder sina jeans eller rentav köpt dem färdigrivna till något högre pris säger jag mig att där går en högfärdig person som vill göra en poäng av att hon har råd att strunta i medelklassnormer.  

Historien dignar av berättelser om hur aristokrater med avsmak tar avstånd från vanliga människors normer. Tolstoys romaner är fulla med högadliga officerare som inte bryr sig om att betala sina skräddarräkningar.

Bakom oikofobin ligger i verkligheten ingen ödmjuk skam över att avlägsna förfäder eventuellt jobbat som trainee eller i övrigt gjort karriär inom slavhandeln utan i stället bara högmod. Oikofoberna visar att de har råd att erkänna vad som helst eftersom de är osårbara. Om några skolklasser sjuttonåriga flickor från övre medelklassen i Täby och Djursholm skulle få för sig att av solidaritet med Black Lives Matter med yxor och spett försöka håva Gustav III:s staty i Strömmen medan de  av samvetsförebråelser grät och slet sitt hår för den döde kungens utrikespolitik så vet alla, även de själva, att skulle hyllas av Facebook och Expressen snarare än åtalas för försök till grov skadegörelse.

Genom oikofobin visar man att man är en fin människa som står lite högre än andra. Oikofobi är högmod.

Patrik Engellau