BITTE ASSARMO: Pascalidous haveri – och hybris

När Alexandra Pascalidou nyligen var moderator i ett panelsamtal inledde hon en hetsig debatt med en av deltagarna, Mustafa Panshiri. Panshiri anser att värnplikten kan vara en viktig del i integrationen eftersom den kan samla människor med olika etnicitet och bakgrund runt ett gemensamt mål, nämligen att försvara landet. Pascalidou konfronterade honom och påstod att lumpen är en ”subkultur” som inte passar för människor med annan bakgrund än svensk.

-Det innehåller ju också moment som… asså som… militära moment, att man ska lära sig montera ihop ett automatvapen och e’re verkligen klokt?

Det syns tydligt i klippet att Mustafa Panshiri blev förbluffad över hennes stendumma kommentar och över att han plötsligt blev tvungen att förklara att lumpen är en del av försvarsmakten. Men han gjorde det med bravur och man måste bli imponerad över hans stoiska tålamod. Han var så pedagogisk att en klass med sjuåringar skulle ha förstått vad han menade, men Pascalidou är inte som andra sjuåringar, om man säger så. Istället tog hon upp att ”det finns forskning som visar på att människor som varit militärer också begår brott”.

Naturligtvis kan hon inte redogöra för vilken forskning hon lutade sig mot, däremot var hon snabb att nämna Mattias Flink och polismorden i Malexander som exempel.

”Militärer begår brott”

Okej. Så eftersom Mattias Flink hade en militär bakgrund så begår alla militärer brott? Jag vet inte hur ni andra tänker, kära läsare, men är det inte lite väl generaliserande?

Mustafa Panshiri lade upp ett videoklipp på Twitter och kritikstormen mot Pascalidou är – med rätta – enorm. Hon misskötte inte bara sitt moderatorsuppdrag, hon visade också ett smaklöst förakt mot den försvarsmakt som har till uppgift att skydda landet mot hot utifrån. Men själv saknar hon totalt förmåga att se sitt eget haveri. Istället har hon lagt upp ett långt inlägg, osande av hybris, på Instagram, där hon anklagar Mustafa Panshiri för att ha ”piskat igång sina hatsoldater” genom att dela klippet:

”Även i år framgick det med all önskvärd tydlighet att vi behöver försvara det fria ordet, yttrandefriheten och demokratin. Som journalist inser jag återigen vikten av att ifrågasätta svepande generaliseringar av ”de andra”. De som så klart inte är på plats och kan försvara sig. De som systematiskt skuldbeläggs för allt som sker. Jag skriver detta med anledning av en panelist som piskat igång sina hatsoldater på twitter då jag ifrågasatte hans haltande assimilationsråd. Den dagen jag stryker stigmatiserande fördomar medhårs kommer jag backa för att blicka inåt.”

Alexandra Pascalidou skulle inte vara Alexandra Pascalidou om hon inte också framhävde sin offerroll. Slutklämmen på inlägget är alltså just den man kan förvänta sig av denna professionella offerkofta:

”De identitetspolitiska ivrarna ger sig på mitt kön, min klass, min etnicitet, min hembygd. De har ännu inte förstått att allt det som de ser som förkastligt i själva verket förädlar mig.
Jag är inte här för att kröka rygg och böja mig för era patriarkala påhopp. Jag är här för att skriva historia. Min och andras.
Och ingen kommer kunna tämja mig eller få mig att sitta med huvudet på sned och le när rasistiskt och sexistiskt tankegods plockas upp ur historiens sophög för att plötsligt presenteras som giltiga förklaringsmodeller.”

Storhetsvansinnet är totalt. Så här illa kan det alltså bli när en människa kan göra i princip vad som helst utan att det blir några konsekvenser. För det blir det ju inte. Trots ideliga övertramp, såsom upprepade plagiat och svepande anklagelser mot etniska grupper, sitter hon säker på sin tron och tillåts utmåla sig själv som en godhetens riddare i en värld av ondska. Varför?

Svaret står sannolikt att finna i den nisch där hon byggt sitt varumärke – den antirasistiska nischen. Antirasismen är kanske den mest upphöjda grenen av dagens religion och har man väl jobbat sig upp till att bli en professionell antirasist så behåller man sin gloria oavsett vilka dårskaper man pysslar med. Ytterst få inom main stream-medierna vågar kritisera en antirasist, eftersom kritik mot en antirasist per automatik anses som rasistisk.

Det här är dock allvarligare än det mesta som Pascalidou hittills gett uttryck för och jag ska förklara varför: Det hon egentligen säger är inte bara att människor med annan etnisk bakgrund inte har något i Sveriges försvarsmakt att göra – utan också att Sveriges försvar inte är tillräckligt värdefullt för att vi alla ska kunna enas runt det. Så tänker bara den som när ett mycket stort hat mot samhället.

Bitte Assarmo