BITTE ASSARMO: Alexandra Pascalidou utnyttjar alla tillfällen för att upprätthålla myten om strukturell rasism

En 12-årig flicka försvann spårlöst efter att ha rymt från ett jourhem. Jourhemmet hamnade hon på efter att flera av syskonen vittnat om att det förekommit våld i hemmet, och socialtjänsten har varit inblandade en längre tid. Det finns inga tecken på brott och inga spår efter flickan. Hon har nu varit försvunnen sedan den 22 januari.

I Corren står att läsa att flickan försvann på eget initiativ och att polisen sökt, arbetat med inre spaning och hållit förhör med personer i flickans omgivning men utan resultat.

Det här försöker Expressen nu, med Alexandra Pascalidous ivriga hjälp, förvandla till ett exempel på svensk strukturell rasism, både i artikelform och TV-inslag. ”Alexandra Pascalidou har begett sig till Drabantgatan, där Zipporah sågs senast”, får vi veta. Väl där ställer hon ledande frågor till boende som alla uttrycker stor oro och besvikelse över att polisen inte knackat dörr i så stor utsträckning som de borde ha gjort.

Vi som vet hur Alexandra Pascalidou jobbar med myten om den svenska rasismen vet också att hon skulle ha kunnat skapa rasism även av det omvända. Om polisen nu hade knackat dörr i större utsträckning än de gjort hade det givetvis beskrivits som att polisen trakasserade människor av utländsk härkomst. Alexandra Pascalidou kan – och vill – nämligen hitta rasism i allt.

För ett par år sedan ansåg hon att det var rasistiskt att en av rulltrapporna på Rinkeby tunnelbanestation var ur funktion i tre dagar. Det faktum att rulltrapporna vid Gullmarsplan och Hornstull varit ur funktion i veckor vid samma tid gick henne spårlöst förbi, för det är klart att det är mycket jobbigare och framför allt mer diskriminerande för Rinkebyborna än för andra att tvingas gå uppför trappor, eller åka hiss.

I inslaget om den försvunna 12-åringen fick vi också se Pascalidou besöka socialkontoret, där den flickans ärende handläggs. Snabbt klipp till en dramatisk sorti. Handläggaren ville inte ta emot, förklarar hon i menande tonfall och med en blick som antyder att hon vet exakt allt om fallet och att det är den vita svenska ondskan som ligger till grund för att Zipporah är försvunnen.

Lite senare tar hon också tillfället i akt och frågar en advokat om han tror att polisen hade gjort mer om det varit en 12-årig Linnea som försvunnit istället för en 12-årig afrikansk flicka. Det tror han förstås. Han är faktiskt så säker på det att han himlar med ögonen och skrattar lite uppgivet över att någon skulle kunna tro något annat.

Men i Corren får vi en helt annan, och sannolikt betydligt mer balanserad, information om vad som hänt:

”Polisen har ännu inte funnit några tecken som tyder på att flickan ska ha blivit utsatt för något brott, men de anser att hon behöver komma till en ordnad hemmiljö. Därför önskar man nu allmänhetens hjälp för att hitta henne.

– Ingenting som har kommit fram i utredningen så här långt tyder på att hon är på en plats där någon vill henne illa, säger Monica Bergström och fortsätter:

– Men hon är ett barn och hon behöver omvårdnad från sina vårdnadshavare. Därför behöver vi hitta henne, så att hon kan få det. Det känns angeläget.”

Av detta kan man ana sig till att både polis och socialtjänst vet mer om fallet än sekretessen tillåter att de avslöjar. Kanske har de rentav en aning om var flickan befinner sig, utan att kunna få det bekräftat eftersom ingen vill ge dem några upplysningar.

De vet i alla fall definitivt mer om fallet än Alexandra Pascalidou. Hon vet ju egentligen ingenting alls, utan ser bara detta som en möjlighet att än en gång få synas i TV och radio och prata om sin outtröttliga kamp mot den svenska rasismen. Men med tanke på fallets art – där sju av familjens barn omplacerats efter vittnesmål om våld – lär det knappast vara någon inbillad strukturell rasism som ligger bakom försvinnandet. Det är tvärtom högst sannolikt att orsaken står att finna i familjestrukturen.

Att Expressen och Alexandra Pascalidou utnyttjar denna familjetragedi för att hänga ut socialtjänst och polis och, än en gång på obefintlig grund, anklaga hela den vita befolkningen i landet för rasism, är lika förutsägbart som osmakligt.

Bitte Assarmo