Gästskribent LARS VIGERLAND: Vem blir kvar? 

En dansk kvinna vid andra världskrigets slut får håret avklippt som socialt straff för att ha haft förhållande med ockupationsmaktens soldater. De fick benämningen ”tyskerpiger”

När de tyska trupperna blivit slagna och dragit sig tillbaka från tidigare ockuperade områden vid tiden för andra världskriget slut, exploderade den återhållna folkliga vreden. De många i fickorna knutna nävarna togs upp och användes efter den återvunna friheten till knytnävsslag.

Folkmassan riktade ilskan mot personer som agerat illojalt och på olika sätt samverkat eller t.o.m. medverkat med den tyska ockupationsmakten. Hämnden kunde bestå i allt från gatulynchningar till social stigmatisering, som i bilden ovan där en kvinna, som haft ett förhållande med en av ockupationsmaktens soldater, får håret avklippt som en symbol för att hon förtjänar samhällets djupaste förakt. Hon är utstött, hon är paria.    

Det etablerade svenska samhället och den ursvenska mentaliteten menar man präglas av en kollektivism avseende uppfattningar och värderingar. Individualism, egna initiativ och från det stora flertalet avvikande åsikter eller bara frågor uppfattas som oönskade. Beroende på karaktären av det avvikande betraktas det med alltifrån ogillande till förakt. Ibland skall det avvikande dessutom bekämpas med det goda och civiliserade samhällets mest effektiva vapen, massmedial förnedring eller t.o.m. avskurna förvärvsinkomster. Boken Fishing in utopia av engelsmannen Andrew Brown är en socialantropologi om Sverige, i vilken Brown pekar på att svenskar visst kan ändra sina åsikter, men när svenskarna gör det ändrar alla åsikter samtidigt, som ett fiskstim (… like a school of fish …). Den fisk som ändrar riktning sist hamnar utanför stimmet och riskerar att bli gäddans rov; eller för oss människor, den som får håret avklippt, den som blir lynchad på gatan, den som blir vanärad, eller den som blir utblottad.    

Det förefaller som om det svenska samhället har påbörjat en ny kollektiv tankebana. Först ut var kanske statsministerns försiktiga trevande Sverige nog har varit naiva … den 3 november 2018 och Vi kanske inte riktigt såg det komma… den 17 november 2019. Därefter kom den tidigare moderate finansministern Anders Borg som medgav att den moderatledda regeringen begått flera misstag; någonting som inte hade kunnat nämnas under statsminister Fredrik Reinfeldts regering. Minnet kan svika om andra kom efter, men nu börjar förändringen tydligare skönjas. Det har börjat dugga tätare hos kollektivet med att ”komma ut” som uppriktiga personer som tänkt om eller som skall framstå som hedervärda. Tidigare påståenden och ståndpunkter, ofta mot tydligt bättre vetande och starkt antiintellektuella, om i synnerhet lagstiftning, kriminalitet och invandring, mjukas nu upp med förment goda och ursäktande förklaringar som Dambergs intentioner att inte gynna rasism och Morgan Johansson som har ”ombestämt” sig avseende både striktare lagstiftning och språkkrav. Det som i den gamla kollektiva riktningen stämplades som inhumant och ”främlingsfientligt”.  

Den hittillsvarande riktning som nu eventuellt påbörjat en kursändring, plägar anklaga ”avfällingar” för att fiska i grumliga vatten med tillmälen som fascist, rasist och nazist. Vilka tillmälen kommer eftersläntrarna till den nya riktningen få månne, den som står kvar med de gamla åsikterna likt en Svarte Petter – hycklare, lögnare, eller helt enkelt bara dum i huvet?

Lars Vigerland bor på landsbygden i ett ålderdomligt hus, jagar, är gärna på sjön och betraktar sig som en svensk Hill Billy, dock med alla framtänder i behåll, en doktorsavhandling i ekonomi, medlemskap i Engelska kyrkan samt preferenser för rödvin och samhällsidéer, gärna samtidigt. Han försöker hellre skratta än gråta åt samtidens pretentioner. Vigerland arbetar som lektor i företagsekonomi och engageras i flera ideella stiftelser. 

Lars Vigerland