PATRIK ENGELLAU: Rekordår framöver?

När jag för flera årtionden sedan arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag återkommande meningsfulla diskussioner om klimatpolitikens möjligheter med min chef Lars Ingelstam som jag gillade för hans tolerans och intellektuella rörlighet. Men det kan hända att, som sakerna sedan dess utvecklats, vi helt och hållet var på fel spår.

Grundfrågorna har inte ändrats på mycket på dessa kanske fyrtio år. Sekretariatet drev ett projekt som hette ”Sol, vind och vatten”. Projektet innehöll det huvudsakliga idégods som numera fått så kraftiga muskler i och med att staten och institutionerna, för att inte tala om enskilda entusiaster, blivit frälsta för klimatläran.

Själv var jag mer skeptisk redan då. Liksom nu hade vetenskapen dubier, liksom nu framstod hela idén om en statsstyrd klimatomvandling som en stalinistisk villfarelse som inte skulle kunna förverkligas annat än med drakoniska och för de flesta människor obehagliga metoder. Sedan hade jag mitt eget argument som Lars inte riktigt gillade och han kan ha haft rätt.

Vid det laget, under den så kallade oljekrisen vid sjuttiotalets början, sjönk tillväxten i västvärlden vilket normalt skylldes på att oljeländerna i OPEC drog åt oljekranarna och utnyttjade sitt monopol för att trissa upp priserna och således utpressa de rika västländerna vilket faktiskt lyckades under lång tid.

Men jag hade en mycket mer fantasifull förklaring till recessionen. Begreppet ”rekordåren” som benämning på perioden 1945 – 70 hade börjat slå igenom. Under rekordåren hade Sverige minst fem procents tillväxt om året. Full sysselsättning var normaltillståndet. Den expanderande industrin skrek efter arbetskraft. Alla visste att Sverige var ett vinnarland. Allt blev bättre år för år. Levnadsstandarden ökade i kännbara kvanta när alla lite i taget förverkligade drömmen om ”PV, teve och wc”. Vid 1970 var hela Sverige ombyggt, hus, vägar, stadskärnor, flygplatser, sjukhus, allt. Jag drog slutsatsen att det tar ett kvarts sekel att bygga om en ekonomi och att det funkar bra om alla med entusiasm hänger sig åt projektet. Vi visste förresten vart vi skulle och vi gillade det. Det var bara att titta på föregångslandet USA.

Men nu var det färdigbyggt, sa jag till Lars Ingelstam. Det är just därför vi ska bygga om det igen, sa Lars, den här gången för att få bort fossiler och kärnkraft. Det blir gröna rekordår. Det blir samma rekordstämning och framgång som förra gången. En vitamininjektion i en trött ekonomi!

Håll med om att det är synpunkter som kunde vara lika aktuella och relevanta idag. Även mina numera nästan halvsekelgamla dubier känns fräscha. Hur skulle det vara möjligt att ett land, ett folk, en ekonomi skulle gripas av samma engagemang och arbetsvilja när det handlar om att sänka levnadsstandarden för klimatets skull som när det gällde att skaffa sig välståndets välsignelser och bekvämligheter? Kan klimatskräckens piskor göra folk lika flitiga, solidariska och tillitsfulla som den materiella framgångens morötter? Fan tro´t.

Patrik Engellau