Jag har ofta på senare tid, senast igår, dokumenterat min oro över att den svenska energipolitiken på ett olycksbådande sätt styrs mer av miljöinspirerat svärmeri än av robust och vetenskaplig ingenjörskunskap. Jag har inga specialkunskaper i ämnet utan får försöka bilda mig en uppfattning av vad kunnigare människor har att säga. Men det är inte så lätt att veta vilka människor i branschen som vet vad de pratar om.

Det är lätt att bli upprörd över den enfald som inspirerat svenska politiker att huvudlöst och utan eftertanke bedriva en invandringspolitik som bland annat lett till att Sveriges befolkning ökat med 25 procent sedan millennieskiftet varav de flesta nyanlända visat sig sakna elementär kulturell kompetens för att anpassa sig till svenska förhållanden eller ens ha lust att göra det.

Men när jag jämför detta storslagna fiasko med en annan politikerdriven flopp som ännu inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet – själv anade  jag inte proportionerna förrän för mindre än ett år sedan – så måste jag erkänna att när rättvisa över invandringspolitiken ska skipas så måste hänsyn tas till ett antal förmildrande omständigheter.

Under vinjetten HITTAT PÅ NÄTET refererades nyligen på denna blogg en artikel i Expressen där den kände författaren och kulturpersonen Jonas Gardell, även känd som Riksbögen, ondgjorde sig över de norska LGBTQ+morden i Oslo: ”Nattens attack i Oslo visar det brutala hatet mot oss”, sa han.

Jag återger denna gamla artikel för att understryka varför den svenska skoldebatten inte kommer någonstans och skolan därför inte löser sina problem. Det beror på den i Sverige på alla offentligfinansierade ställen, som just skolan, överdrivna centraliseringen. Lärarna är längst ned i skolhierarkin och har med tiden fått allt mindre att säga till om. Inte ens eleverna är underställda lärarna. Det blir ingen ordning på skolan förrän lärarna återfår sin gamla auktoritet (vilket inte betyder att de ska slå och skrämma eleverna). Men den lösningen gillar inte de överställda myndigheterna i kommun och stat. Därför hittar de bara på lösningar som går ut på att de själva ska bestämma mer och lärarnas auktoritet ytterligare urholkas.

För några månader sedan invaldes den första svarta kvinnan i USA:s högsta domstol. Ketanji Brown Jackson heter hon. Eftersom den demokratiske presidenten Joe Biden hade nominerat Judge Jackson till posten och eftersom Jackson gjort sig känd som vrålfeminist visste de republikanska senatorerna var de skulle sätta in stötarna i lämplighetsförhören.

Den eventuella poäng som finns i den här texten är så banal att jag tvekar att göra den. Att jag ändå nämner denna kryckiga knorr beror på att jag häromdagen fick ett brev från elnätsföretaget Ellevio, där jag tydligen är kund, som lockade mig till ett elakt skratt.

Det känns som allt fler människor börjar ställa sig frågan om utsläppen av växthusgaser kanske är ett mindre problem än klimatpolitikens verkningar. För några år sedan hade folk knappt förstått frågan, men numera kan den tas på allvar. Det beror på att de påstått skadliga effekterna av växthusgaserna, som det varnats för i årtionden, visserligen ofta förekommer i alarmistiska tidningsrubriker men sällan närmare inpå medan följderna av klimatpolitiken sedan mindre än ett år tillbaka börjar upplevas här och nu.

Bäste president Biden och president Putin,

Dessa rader är endast för era ögon. Jag sänder inte ens en kopia av brevet till Lavrov och Blinken eftersom beslutet om och när Rysslands och USA:s utrikesministrar ska bli involverade i ärendets fortsatta gång är ert, inte mitt.

Med risk för att tala mot bättre vetande vill jag hävda att Sverige fungerar mycket bättre än det borde vilket kan ge skäl till eftertanke om det skulle vara sant. Normalt brukar sådana som jag vara snabba med att peka på allt som är dåligt i vårt land – sådant som skolan, köerna till sjukvården, brottsligheten och inte minst den stötande arrogansen och självgodheten hos vår politiska överhet etc – men vad vi inte tänker på är hur mycket värre det varit om Sverige hade betett sig enligt läroböckerna i nationalekonomi och samhällskunskap.

En visserligen tidsödande men klar fördel med internet är att man i realtid kan känna världshändelsernas puls. Man slipper prenumerera på en massa tidningar från olika länder och vänta på att brevbäraren ska leverera dem till ens ivriga fingrar. På det viset ger internet också alldeles gratis en känsla för rytmen och andan i ländernas politiska liv. (Ganska skrytsamt sagt av mig; det skulle visserligen kunna vara så, men i verkligheten är det bara USA jag följer med något som kommer i närheten av den sortens noggrannhet.)