Jag brukar säga att samhällets huvudmotsättning nu för tiden går mellan politikerväldet som gör av med skatterna och den nettobetalande medelklassen som betalar in dem. Det är egentligen självklart och förtjänar knappt beteckningen teori eller analys. Men om Marx eller någon av de övriga stora sociologerna kom tillbaka skulle han antagligen anlägga det perspektivet eftersom striden om det ekonomiska överskottets fördelning och användning är ett definierande faktum för varje samhälle.

Då kanske du invänder att om det fanns två skarpt åtskilda samhälleliga huvudkontrahenter så borde de veta om det och tala om det ungefär som att tyskarna under andra världskriget var fullt medvetna om att de slogs mot engelsmännen och vice versa. Men samhälleliga konflikter gestaltar sig i verkligheten inte precis som betraktaren tycker vore lämpligt för klarhetens skull. Engelska soldater gick inte bakom en skylt där det stod England och ändå visste de precis att deras uppgift var att döda tyskar oavsett var frontlinjen gick, i den libyska öknen eller i den iskalla Nordatlanten.

Jag tror att ett betydelsefullt frontavsnitt i dagens motsättning har med energipolitiken att göra. Där har politikerväldet bestämt att Sverige ska göra en energiomställning som inte står den tyska Energiewende efter. Allt satsas på detta, det får kosta hur mycket det vill av skattebetalarnas pengar, och det ska lyckas med hjälp av ett avgörande mirakelvapen, vindkraften, som ska göra Sverige nettofossilfritt till år 2045.

Poängen för politikerväldet med fossilfriheten och den stora miljöomställningen i allmänhet är att ingenting går av sig själv. Marknadskrafterna kommer inte av sig själva att hitta fram till det samhällsbygge som miljörörelsen eftersträvar och därför måste politiken lägga allt under sitt eget domvärjo vilket betyder styra allt. Det är ingen tillfällighet att politikerväldet gillar sådant som Parisavtalet och inte kan låta bli att hitta på nya varianter av samma projekt som just misslyckats exempelvis som när Parisavtalet avlöste det just kraschade Kyotoavtalet. Det är samma sak med alla politiskt korrekta idéer och projekt. Utan statsfinansierat psykolog- och läkarstöd hade föreställningen om utbredd könsdysfori bland tonårsflickor aldrig blivit någon framgång.

Att frågan om nettonollutsläppen är just ett frontavsnitt i kampen mellan politikerväldet och medelklassen ser man på hur parterna reagerar när miljöplanerna hotar att misslyckas. Det yttrar sig i att den nettoskattebetalande medelklassen – så kallade vanliga människor – till sin förfäran upptäcker att energipriserna stiger så att de känner sig fattiga och inser att det kommer att bli värre samtidigt som hotet om periodvis avstängd el lurar i bakgrunden.

I Storbritannien, där politikernas mål är nollnettoutsläpp per 2050, börjar folk känna kniven på strupen. Ett genomsnittshushåll måste räkna med energikostnader på 55 000 kronor om året med början 2023. I april i år hade de stigit till 25 000 på årsbasis med ytterligare en sannolik fyrtioprocentig ökning per oktober i år. Till detta kommer prishöjningar och därmed sänkningar av levnadsstandarden som blir resultatet när kostnadsökningarna rasslar genom ekonomin och skapar inflation. Nästa år beräknas en tredjedel av de brittiska hushållen, över tio miljoner familjer, ha hamnat i energifattigdom vilket betyder att återstående inkomst sedan energin är betald understiger den officiella fattigdomsgränsen.

Den brittiska regeringen hade kunnat lindra medborgarnas problem genom att öka produktionen av fossil energi. Det finns skiffergas i norra England och man hade kunnat borra efter gas och olja i Nordsjön. Men där väljer politikerna att stå kvar vid sitt maktpolitiska miljöprojekt och, som det ser ut, låta medborgarna reduceras till fattighjon.

Men de två konservativa politiker som tävlar om att ersätta Boris Johnson, Rishi Sunak och Liz Truss, vacklar. De säger sig stödja skiffergasutvinning men vill inte ge upp nollnettoutsläppsmålet. Hur de ska få stopp på utsläppen annat än genom att tvinga folket till minskad energikonsumtion och därmed fattigdom lyckas de inte förklara.

Ej heller i Sverige har någon visat hur vi skulle kunna nå nettonoll utan rejält sänkt levnadsstandard.