JAN-OLOF SANDGREN: Uppror förr och nu 

Det folk i världen som är minst benäget  att göra uppror är troligtvis svenskarna. Men till och med hos oss börjar ordet ”uppror” ibland dyka upp i media. Man talar om Skatteupproret, Läkarupproret, Landsbygdsupproret, Bensinupproret, Arkitektupproret och Pensionärsupproret för att nämna några. De flesta ägnar sig åt fredligt nätverksbyggande, bloggande i alternativa media, kanske en och annan demonstration. Men även om inte högafflarna kommit fram är det intressant att se hur många sansade och välanpassade svenskar som börjar definiera sig som dissidenter.  

Under 1960-talet var uppror någonting romantiskt, ungdomligt och utopiskt. Mao Zedong, som var populär på den här tiden lärde att det var ”rätt att göra uppror”. Framför sig såg man arméer av marxistiskt skolade studenter som under röda fanor omvandlade världen till ett klasslöst paradis. En skärva av samma idealism återkom ett halvsekel senare, när miljoner skolkande ungdomar flockades runt Greta Thunberg för att göra världen fossilfri.   

Men de uppror jag nämnde inledningsvis är av ett annat slag. De är inte så mycket resultatet av storslagna planer på att omstöpa världen, utan snarare människors naturliga reaktion på att någon vill rasera det dom byggt, inskränka deras frihet eller försämra deras levnadsvillkor. De flesta uppror man läser om i historieböckerna är av det slaget. 

Som en lustig anekdot förekommer ordet ”uppror” första gången i skrift 1524, året efter att Gustav Vasa grundade nationalstaten Sverige. De dalkarlar som hjälpte honom till makten började snart knorra över skenande prisökningar, utländska fogdar och värst av allt; påbudet att socknarnas kyrkklockor skulle konfiskeras. Trots att Dalupproren (1524 – 1531) var relativt beskedliga, slogs de brutalt ner av kungen och upproriska bönder avrättades. Liknande uppror skedde i Västergötland och Östergötland 1529. Efter det var det någorlunda lugnt i riket fram till 1542, då Nils Dacke i Vissefjärda slog ihjäl en fogde och inledde det största bondeupproret i Sveriges historia.  

Varför drabbades just Gustav Vasa av dessa uppror? Dels kan det ha berott på att han var uppkomling, dels stod han i skuld till lübeckarna vilket dränerade riket på pengar. Men framför allt ville han skapa en centralmakt. Likt en renässansfurste ville han omgärda sig med undersåtar, som i stort och smått inrättade sina liv efter kungens önskemål. Detta var något nytt för den relativt självständiga allmogen. Kungen ansåg sig vara den rättmätige ägaren till all jord och lade sig i hur den skulle skötas, när skörden skulle bärgas etc. Bönder som inte följde direktiven kunde bötfällas. Han plundrade kyrkor och kloster på värdesaker och inrättade sig själv som kyrkligt överhuvud istället för Påven. Framför allt visade han stor kreativitet när det gällde att uppfinna skatter och pålagor, samtidigt som fogdeväsendet effektiviserades så att ingen skulle slippa undan. Staten under hans styre växte och på det fundamentet har hans efterföljare byggt vidare. 

Jag vill inte gå så långt som att säga att Gustav Vasa var sosse, men Magdalena Andersson har en rik tradition att falla tillbaka på när hon förvaltar statsapparaten. Min hypotes är att varje gång centralmakten flyttar fram sina positioner (det må gälla vaccinpass, bensinpris, kyrkklockor eller vad som helst) och försöker ta över ännu en bit av vårt autonoma väsen, triggas en upprorsreflex. Den kan vara olika stark hos olika individer, men om den passerar en ”tipping point” i befolkningen kan det bli farligt för centralmakten. 

Vis av erfarenheten bestämde sig Gustav Vasa vid en riksdag i Västerås 1544, att omvandla Sverige till ett arvrike. Det garanterade att hans efterkommande och likar för all framtid skulle fortsätta styra detta land. Socialdemokraterna har inte nått lika långt på den vägen. Det finns fortfarande chans att rösta bort dem den 11 september.  

Jan-Olof Sandgren