BITTE ASSARMO: Våra svenska traditioner förgås inte så lätt

Tänker du avnjuta kräftor denna augustimånad? Tänk dig då noga för, för kräftskivan är inte bara en exkluderande och rentav rasistisk festivitet – den är dessutom skadlig för klimatet. I år har det hittills inte släppts några dramatiska rapporter om hur förödande de svenska kräftskivorna är för världens klimat, men en tillbakablick mot rubrikerna de senaste åren ger vid handen att vi svenskar nog borde sluta att avnjuta det röda guldet. Fast egentligen handlar det förstås inte om klimatet. Det handlar om att PK-etablissemanget inte står ut med att vi svenskar är så olydiga att vi fortsätter bevara våra älskade traditioner trots den massiva propagandan mot dem.

Anledningen är förstås att etablissemanget helst vill att vi ska vara så historielösa som möjligt eftersom en historielös befolkning är lättare att manipulera. Eftersom kräftskivan är en av de mest omtyckta traditionerna under hela året är det därför klart att den måste kritiseras av självgoda besserwissers med bekymrat rynkade pannor. Som Nordiska museets intendent, till exempel.

Jag har redan tidigare skrivit här på DGS om hur bekymrad Jonas Engman är över den svenska kräfttraditionen, eftersom vårt sörplande exkluderar andra människor ur gemenskapen. Men jag tycker det tål att upprepas. Det bör faktiskt upprepas varenda år vid den här tiden eftersom det är så förbannat oförskämt att intendenten vid ett statligt museum tar sig friheten att peka finger åt människor bara för att de vill bevara en älskad tradition. Har vi inte rätt att värna vår kräfttradition? Har vi inte rätt att sörpla hur mycket vi vill?

Naturligtvis har vi det. Vad mera är, vi har rätt att exkludera precis vem eller vilka vi vill från vår gemenskap. Om de tar illa vid sig över att vi har traditioner som de inte delar är det deras problem, inte vårt. Ingen skulle för övrigt komma på tanken att påstå att muslimska fester är exkluderande, trots att en majoritet av medborgarna per automatik är uteslutna från dylika tillställningar. Nej, det är bara när det handlar om svenska traditioner som folk prompt vill göra det till ett problem.

Själv ser jag inget som helst problem i att jag och min familj värnar de traditioner som vi haft i vår släkt i generationer. Ju mer det påpekas hur fel det är desto mer noga är jag dessutom med att alltid fira sådant som definierar min svenskhet och min svenska kultur.

Som regel är det ganska enkla saker. Den första nypotatisen på försommaren. Kanelbullarna och saften på stranden. Midsommarsillen. Kräftorna i augusti och pepparkakorna i advent. Julskinka och sill, semlor på fettisdagen, ägg till påsk. Men det handlar förstås inte bara om maten utan också om allt det som förknippas med den. Den där speciella känslan som traditionerna väcker; banden bakåt i historien, till de människor som slet och släpade för att bygga landet. Ett sammanhang och en tillhörighet. Sådant som alla behöver, även etniska svenskar, trots att vi har ett politikervälde som varje år vill skriva år noll – och ännu mer just därför.

Att det numera bor en väldig massa människor i Sverige som inte har samma band till den svenska historien är faktiskt inte mitt problem. Det är inte heller mitt ansvar att tona ner mitt eget kulturarv för deras skull. Alltså blir det kräftor både på längden och på tvären denna ljuva augustimånad. Med tillbehör, förstås. De väljer man själv. Ost och kex är gott, och västerbottenpaj är ljuvligt. Men för mig är de allra godaste tillbehören de som serverades på kräftbordet när jag var barn. Ett smörgåsbord i miniatyr, med köttbullar, prinskorv och omelett.

Huvudsaken är dock att det sörplas rejält i slott och koja, så att PK-etablissemanget har något att bekymra sig över. Och det gör det. Sörplas, alltså. År efter år. Traditioner förgås nämligen inte så lätt, oavsett hur de än må skava i de politiskt korrekta själar som ser problem i allt det som den breda majoriteten finner glädje och lycka i.

Bitte Assarmo