Tidsanda avspeglar avser det intellektuella, kulturella, etiska och politiska klimatet en viss tidsperiod. Tidsandan är därför mycket betydelsefull för beslutsfattande. Exempelvis skulle det vara politiskt omöjligt att återinföra dödsstraff i Sverige idag. Inte heller skulle det vara möjligt att införa graderad rösträtt.
Men det finns det finns andra viktiga politiska beslut som inte avspeglar tidsandan år 2022 och därför bör ändras. Dessa beslut, alla nu omkring 30 – 50 år gamla, är produkter av en tid som passerat och resultat av den då rådande tidsandan. De är alla obsoleta eller reliker från en tid då Sverige var annorlunda. De beslut jag avser är:
- Brottsbalken (BrB) från 1965, som är den centrala straffrättsliga lagen i Sverige, och 1974 års kriminalvårdsreform
- Rösträttsålderns sänkning från 21 år till 18 år per den 1 juli 1974.
- Regeringens proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.
- Riksdagens beslut att införa flerbarnstillägg med början den 1 januari 1982.
- Riksdagens beslut om rätt till personlig assistans (LSS) 1993:387.
Först en bakgrund till besluten. Sveriges ekonomiska utveckling under efterkrigstiden var extremt gynnsam. Den sista högkonjunkturen i denna era inträffade i slutet av 60-talet. Sverige var då ett land som i snabb takt efter krigets slut hade omvandlats från en jordbruksnation till en industrination med ett exempellöst antal internationellt verksamma företag och hög sysselsättning. Optimismen dominerade helt samhällslivet. Ingenting föreföll omöjligt. Allt kunde ordnas till det bästa och alla som avvek kunde åter inordnas i samhället. Brottsbalken och kriminalvårdsreformen är präglade av optimistisk välvilja mot brottslingen och dennes återanpassning. Däremot bortser Brottsbalken i stort från brottsoffrets rättigheter.
De många internationella företagen var den ekonomiska ryggraden, De höll sysselsättningen uppe och tjänade utländsk valuta till Sverige. Företagens vinster stannade i företagen och delades inte ut till aktieägarna. Skattesystemet hade gillrats för att detta inte skulle ske.
Omkring år 1970 nådde urbaniseringen i Sverige vägs ände. Det fanns inte längre arbetskraft att tillgå. En väg att fylla på arbetskraften, som hade startat redan på 50-talet, var att importera arbetare från de länder i Europa som hade stor arbetslöshet och lägre löner. Många av exportföretagen hade på 60-talet egna rekryteringskontor bland annat i forna Jugoslavien, och antalet rekryteringar steg oavbrutet. Tanken, såväl för dem som rekryterade som dem som rekryterades, var att detta var temporärt. Som i Tyskland kallades de rekryterade inte officiellt för ”gästarbetare”, men i realiteten var detta vad alla förväntade sig.
De stora barnkullarna efterkrigsbarn på 40-talet förändrade nationens demografi. Omvärlden trängde sig på med influenser från jazz-, rock- och popmusik. De flesta unga slutade skolan i 15-års åldern och började arbeta som lärlingar eller biträden i servicesektorn. De tjänade egna pengar och betalde skatt, men de hade inte rätt att rösta. Detta sågs som orättvist, och därför sänktes rösträttsåldern, 1945 från 23 till 21 år, 1965 från 21 till 20 år, 1969 från 20 till 19 år, och 1975 till 18 år. Före 1975 krävdes att rösträttsåldern uppnåtts senast året före valet.
Det är i ljuset av dessa specifika omständigheter som de politiska besluten fattades som än idag gäller. De är alla präglade av dåtidens hoppfulla tidsanda. Idag är tidsandan helt annorlunda, medan besluten i allt väsentligt lever kvar. Så här ser Sverige ut idag:
- Brottsligheten har växt explosionsartat och blivit allt allvarligare. Nyligen sköts den 40:e personen i år till döds i Sverige.
- Ungdomar har, när de når 18-års ålder, inte gjort annat än att sitta på skolbänken. Ytterst få har haft någon kontakt med vuxenvärlden och arbetslivet. Än färre har arbetat och tjänat egna pengar och därmed betalat skatt.
- Invandringen har ökat dramatiskt och helt bytt karaktär.
- Flerbarnstillägget var tänkt för att födandet bland blonda blåögda barn skulle öka. Det var inte tänkt som levebröd för invandrande familjer med 7 – 12 barn.
- Lagen om personlig assistans var tänkt som en rättighet för handikappade personer att kunna leva ett drägligt och beroendefritt liv. Det var inte tänkt att bedrägligt utnyttjas av enskilda och brottssyndikat genom import av handikappade människor och anställning av arbetskraft, som annars inte hade beviljats uppehållstillstånd i Sverige.
Brottslighet av idag saknar motstycke. Lokala gäng bekrigar varandra i kampen om diverse illegala marknader. Antalet mord och våld där skjutvapen använts slår ständigt nya rekord samtidigt som våldsverkarnas ålder stadigt sjunker. Hedersmotiv inom klanfamiljer utgör en vanlig brottsgrund samtidigt som muslimska kvinnor förtrycks. Även om det skett motvilligt har nu även Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i sina senare undersökningar fått konstatera att först och andra generationens invandrare är starkt överrepresenterade, och att strävan efter återanpassningen i många av fallen är fruktlös.
Ungdomar vet alltför litet eller intet om vuxenvärlden. De är lättfångade politiska offer för populism. Preferenserna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet är absolut störst bland dem som är 18–24 år, mycket större än för övriga åldersgrupper.
Invandringen har ökat dramatiskt de senaste 30 åren och helt ändrat karaktär. Den tidigare invandrade arbetskraften har ersatts av personer från länder som aldrig har varit i närheten av att vara välfärdsstater med sociala skyddsnät. Dessa personer har låg eller ingen utbildning alls, och de är definitivt inte anställningsbara i ett högteknologiskt näringsliv.
Flerbarnstillägget infördes första gången den 1 januari 1982, då med ett fjärdedels barnbidrag per år till familjer med tre barn och med ytterligare ett halvt barnbidrag för varje ytterligare barn. Flerbarnstillägget höjdes den 1 juli 2010. Flerbarnstillägget infördes av samma skäl som barnbidraget från 1937, dvs att öka svenska kvinnors barnafödande. Det var inte tänkt för familjer med upp till 7 –1 2 barn från Mellersta östern och Nordafrika.
Lagen om assistansersättning även förkortat LASS reglerade ersättning för den personliga assistans som en person kan få. Lagen trädde i kraft 1994, men upphävdes 2011-01-01 genom SFS 2010:111 och ersattes av Socialförsäkringsbalken. Kommunerna är huvudmän för den personliga assistansen enligt LASS, men staten avlastar kommunernas kostnader för mer omfattande insatser. Kommunerna betalar kostnaderna till och med 20 timmar i genomsnitt per vecka. Vid större behov ansvar staten för kostnaderna. LASS upphörde visserligen 2011, men eftersom samma regler fördes in i den nya socialförsäkringsbalken lever lagen vidare.
Reformen var kostnadsberäknad till 3,1 miljarder men kostnaderna år 2021 uppgick till drygt tio gånger det beräknade beloppet. LASS och dess motsvarighet i socialförsäkringsbalken har dessutom ända sedan starten varit föremål för fusk och bedrägerier samt utnyttjas av såväl enskilda som av organiserade brottssyndikat. Den har dessutom fungerat som inkörsport för arbetskraft som annars inte hade kommit in i Sverige. Inte sällan har missbruket satts i system och omfattande rättsprocesser mot upp till 50 olika åtalade har förekommit. Reformen tillkom efter starka påtryckningar från anhöriga till handikappade personer och saknade redan från början tillräckliga kontrollmekanismer. Det delade huvudmannaskapet mellan kommun och staten är en stor svaghet, eftersom kommunerna har en möjlighet att ”flytta” personer från det kommunala försörjningsstödet till det av staten delfinansierade assistanssystemet.
Det är hög tid att politiker i alla partier inser att Sveriges situation och tidsandan har förändrats i grunden. Nu krävs det en ny Brottsbalk, en ny kriminalvårdsreform, höjd rösträttsålder till 21 år för unga, en kontrollerad och skärpt invandringspolitik, ett slopande av flerbarnstillägget och en skärpning av krav och kontroll för personlig assistans.
All politik som inte avspegla tidsandan är dålig politik!
Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman samt konsult och egenföretagare.
DET GODA SAMHÄLLET 