BITTE ASSARMO: Bäva månde Sverige

Nu ökar väljarsympatierna för Miljöpartiet igen, bara någon månad före valet. Det tycks alltså som om mainstream-medierna lyckats i sin strävan att förbättra partiets prekära läge, de lavafärgade väderkartorna och dagliga rapporterna om extremväder har gett resultat. Sannolikt får man nu ihop tillräckligt många stödröster från socialdemokrater och vänsterpartister för att riksdagens mest extrema och medborgarfientliga parti ska kunna sitta kvar.

Det betyder inte att det inte har varit extremt varmt i vissa delar av Europa denna sommar. Däremot är det ju så att våra medier numera kallar exakt allt väder för extremt. Är det mer än 25 grader mitt i högsommaren så är det extremvärme och börjar det åska är det extrema skyfall. Det är så man skrämmer upp ett helt folk för att säkerställa att journalisternas favoritparti inte halkar ur riksdagen.

Det ser också ut som om de skulle kunna komma att ingå i ännu en regering, om de nu klarar sig kvar, i alla fall att döma av vad chefen fru Andersson sagt. Hon har uttryckt en längtan efter Bolund och Stenevi – en tydlig flirt med de båda språkrören och en föraning om vad som skulle kunna hända efter valet.

Vänsterns Noshi Dadgostar går ännu längre. Hon vill inte bara ingå i en regering, hon vill dessutom att det mörkblåa och arbetarfientliga Centerpartiet ska ingå. Detta för att slippa ”kaos”, som hon säger, trots att Annie Lööf är en av de värsta kaosspridarna som överhuvudtaget suttit i en riksdag på decennier, slagen endast av politiska vilden Amineh Kakabaveh vars lojalitet överhuvudtaget inte ligger hos nationen Sverige utan icke-nationen Kurdistan.

Det viktiga är att vi nu kommer bort från kaos, stök och misstroenden, säger V-ledaren under en pressträff.

Man tar sig för pannan. Förstår hon inte alls att kaoset, stöket och framför allt misstroendet bara växer om hon lierar sig med riksdagens mest arbetarfientliga parti? Vad ska vänsterns väljare säga? Eller är de så förbannat indoktrinerade och veka att de köper sånt skitprat?

Kanske är det så att de helt enkelt struntar i det. Dagens vänsterväljare har sannolikt inte mycket gemensamt med de arbetare som traditionellt utgjort partiets väljarbas. Numera är det väl snarast svartklädda och övertatuerade unga anarkoaktivister som röstar på V. Dessa hittar man oftare inom medelklassen än i arbetarklassen så det bekymrar dem säkert föga att Annie Lööf vill dumpa löner och göra det lättare att avskeda folk, och dessutom fylla Sverige med invandrare från all världens hörn bara för att visa upp sig som en god humanist.

Det är, med andra ord, ganska illa ställt med det politiska landskapet just nu och frågan är om det finns anledning att tro det blir bättre efter valet. Om Ulf Kristersson överhuvudtaget ska ta något initiativ krävs det sannolikt en rätt betydande valseger – vi har ju tidigare sett hur svårt han har haft att framhärda, även när valresultatet stått och vägt.

I grund och botten handlar det här om att snart sagt vartenda parti numera är socialdemokratiskt till sin ideologiska natur. Det finns ett socialdemokratiskt tänkande över hela linjen, och ingen är beredd att göra helt om marsch, inte ens för att rädda nationen. De allra flesta verkar faktiskt anse att socialdemokraterna är det enda riktigt pålitliga och statsbärande partiet, trots att de år efter år visat att de är rent läskigt opålitliga och inkompetenta.

Därför känner jag en viss rädsla för vad valresultatet kan bli, och hur Sverige ska styras i framtiden. Ska vi tvingas till ytterligare fyra år med oheliga allianser mellan socialdemokrater och deras stödhjul? En regering med inte bara Johansson, Ygeman och Damberg utan dessutom med Annie Lööf, Märta Stenevi och Noshi Dadgostar? Bäva månde Sverige.

Bitte Assarmo