JAN-OLOF SANDGREN: För fyra år sen

För fyra år sen hörde jag Jimmie Åkesson valtala på Järntorget i Göteborg. Under det 40 minuter långa talet, som för övrigt gav en utmärkt sammanfattning av det politiska läget i Sverige, hörde jag inte ett enda rasistiskt uttalande. Inte en enda gång uttryckte han något som kunde tolkas som förakt för homosexuella eller andra minoritetsgrupper. Ungefär tusen motdemonstranter hade samlats bakom oss på torget och skanderade ”INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!” så högt att det ibland var svårt att uppfatta vad Jimmie sa. Efter mötet, när vi passerade genom en lucka i kravallstaketet, stod motdemonstranter med plakat och regnbågsflaggor på bägge sidor och spottade på oss. 

Några veckor tidigare sände SvT en partiledardebatt om HBTQ-frågor i anslutning till Pridefestivalen. I vanlig ordning hade alla partiledare utom Jimmie Åkesson bjudits in, men den här gången fick Sveriges tredje största parti schavottera i form av en ”grå elefant” (vilket jag skrev om här). Samtidigt fick Feministiskt initiativ vara med, trots att de inte ens satt i riksdagen och SvT skrev på sin nyhetssajt att debatten präglades av ”större enighet än vanligt”. Motdemonstranterna som spottade på oss i Göteborg kunde med rätta känna att de spottade i medvind. 

Hatet mot Jimmie Åkesson nådde kanske sin kulmen hösten 2018. Inte för att särskilt många trodde han var nazist (eller ens högerextremist) utan för att hans parti fördubblat sitt valresultat fyra riksdagsval i rad. En för svenska förhållanden ofattbar prestation. Om samma sak hände en femte gång skulle den socialdemokratiska eran i svensk politik vara över, kanske för alltid. 

I krig är allt tillåtet och därför mobiliserades HBTQ-rörelsen som ett offensivt attackvapen. Under den famösa TV-galan placerades alla partiledare (utom Åkesson) på rät linje med regnbågsflaggor i händerna, och den grå elefanten fick ”skämmas” i bakgrunden. Budskapet till väljarna var solklart. Även om partierna skilde sig åt i sakfrågor, var de överens om det viktigaste i svensk politik: Att Åkesson aldrig skulle släppas in i en regering. Sällan har en sexuellt definierad grupp (som kanske bara speglar några procent av befolkningen) haft en sådan nyckelroll. 

Om HBTQ-kuppen lyckades eller inte är svårt att avgöra. Men för första gången på 20 år planade SDs tillväxtkurva ut och stabiliserades runt 17 procent, där den fortfarande ligger. Andra menar att förklaringen snarare ligger i att SD närmat sig de övriga partierna i frågor som HBTQ, EU och NATO. Utan att lyckas bryta sin isolering har man blivit ett globalistparti bland andra.  

Att kalla SD för ”homofober” är i alla fall orättvist, liksom att kalla dem ”nazister”. Som enda parti vill man stoppa bistånd till länder som förtrycker sexuella minoriteter. Man har inga invändningar mot samkönade äktenskap och även samkönad adoption har diskuterats. Flera framträdande Sverigedemokrater är öppet homosexuella, till exempel Johan Nissinen, Tapani Juntunen och Bo Broman. Den sistnämnde sedan 2021 medlem av partistyrelsen. Man har till och med en manlig jämställdhetspolitisk talesperson, som i en intervju nyligen kallade sig feminist.            

Trots det är Jimmie Åkesson fortfarande bannlyst från Pridegalan och den efterföljande partiledardebatten. Så det är uppenbarligen inte där skon klämmer. 

I år på mitt förortstorg råkade regnbågsflaggan hissas ”upp och ner”, vilket påpekades av en uppmärksam granne. Den blå remsan hade hamnat uppåt och den röda neråt, vilket troligtvis var ett misstag men en medveten ”flaggskändning” kan förstås inte uteslutas. På det hela taget känns den politiska HBTQ-yran lite överspelad. Den här debatten hade till exempel varit otänkbar för fyra år sen. Tre homosexuella män; Ilan Sadé (partiledare för Medborgerlig Samling), Luai Ahmed (debattör och SD-sympatisör) och Sören Juvas (tidigare ordförande för RFSL) pratar runt temat ”Behövs Pride?”  

Jan-Olof Sandgren