Varför urskuldas alltid brottslingen i Sverige? Därför att nazisterna har gjort det omöjligt, tydligen, att se arvets, släktens, folkslagets betydelse för en individs uppträdande. 

I stället hänvisar man till miljön: De i utsatta områden boendes högre brottslighet, större bidragsberoende, sämre skolresultat och högre arbetslöshet förklaras med strukturerna i området. Det måste väl betyda att den fysiska miljön, betongen och asfalten, får dem att uppträda avvikande? Invändningen att den avvikande miljön också innefattar en annorlunda kultur är en ful, avledande manöver. Kultur är förankrad i, och uttrycks av människor – och de skulle ju inte vara annorlunda?   

Alla, eller nästan alla, är medvetna om att de ljuger, men de försvarar sig med att de gör det i ett gott syfte: de vill inte bidra till en fortsatt brännmärkning av de boende i de utsatta områdena. De uttalar sin välanpassade mening trots att de är medvetna om att befolkningen i dessa områden redan är väl stigmatiserad: De välmenande skulle inte själva drömma om att bosätta sig tillsammans med sådana människor. Och så reagerar alla pursvenskar. Överstiger andelen utomeuropeiska invandrare fyra procent i ett område flyttar svenskarna bort och ”de andras” andel stiger snabbt. 

Kanske känner de inte till Amir Sariaslans studier, men de talar ändå mot sitt eget sunda förnuft. De, liksom alla andra, väljer miljö – på arbetet, i boendekvarteret, på fritiden, efter vilka människor de förväntar sig att möta på dessa platser – och ofta talar de om hur ett område – för övrigt, i fysisk mening, oförändrat – har changerat, dvs. blivit sämre därför att det dragit till sig ett annat klientel, och att de därför väljer att inte länge besöka krogen, gymmet eller vad det nu kan vara fråga om. 

Hur kan det ha blivit så här? 

Det är nazisterna. 

Nazisternas hat mot judar och andra avvikande utsträckte sig inte endast till den vid varje tillfälle levande generationen. I vetskap om arvets, genetikens, betydelse urskilde de enkelt de släkter som de ansåg bestod av mindervärdiga individer och förföljde alla levande ur deras olika generationer. 

Rädslan för att på något sätt bli jämförd och jämställd med nazister och andra rasister har avhållit hela samhällen, också vårt, från att erkänna arvets betydelse. 

Man har alltså bortdefinierat den enskildes ansvar, ty den enskilde är endast ett tomt kärl som miljön fyller med kunnande och avsikter. Därför är det i själva verket mer synd om brottslingen än om offret, ty brottslingen har dragit en nitlott i livets lotteri. Han har fått bli bärare av inflytanden utifrån som han inte har något ansvar för. 

Denna syn på den enskilde förövaren som oskyldig präglar inte bara synen på rättsskipningens uppgift. Den återfinns överallt. Därför tillåts busar att förstöra undervisningen i skolan och göra livet outhärdligt för sina mobboffer. Därför blir också offentliga miljöer förstörda av det stackars buset. Hur skall en bibliotekarie, till exempel, kunna åtgärda det bus i lokalerna som skrämmer andra besökare och gör arbetet outhärdligt när bråket och hoten utförs av unga busar som själva betraktas som offer?  

Samtidigt är detta en moral som bara tillämpas när andra kan se på. I det privata livet gäller andra regler. Läraren och bibliotekarien ser noga till att välja bostad och miljöer för sin fritid, för att inte behöva utstå besök från dem som de i sina arbeten tvingas vara tillsammans med. 

Är inte detta en överdrift? Jo, till slut reagerar den ordning som skall skydda samhället från missdådare – men först när olyckan har skett. Efter varje mord eller annat svårt brott frågar sig en upprörd allmänhet och bekymrade politiker varför ingen har ingripit tidigare – det har ju funnits så många tydliga tecken, så många tidigare våldsdåd och andra brott? 

Visst, man har väl reagerat. Man har tröstat missdådaren och förklarat för den utsatta flickan eller läraren att det var väl ändå inte så farligt? Sedan har helvetet för dem fortsatt, till dess äntligen missdådaren gör sig omöjlig och tas om hand. 

Vad kan man göra? Man kan inget göra för hela samhället. Ingen kan ingripa mot dubbelmoralen. Den är så bekväm att ha. Den enskilde kan skydda sig genom att undvika farliga bostads- och andra områden. Den offentliga personen slipper i det längsta att  reagera inför och besluta om besvärliga problem. 

Ändå kan en klok socialdemokrat som Widar Andersson se (en del) av problemet. Men han är mycket ensam.