Jag gillar inte att hälla smolk i den glädjebägare kring vilken många av den nya regeringens anhängare har samlat sig för att högläsa det sextiotvåsidiga Tidöavtalet där de fyra partierna presenterar sin gemensamma plan. Så låt mig börja med att framhålla att dokumentet innehåller många löftesrika ansatser. Till exempel ska kunskapsresultaten i den svenska skolan ”lyftas” och lärarnas befogenheter stärkas. Det energipolitiska målet för ändras från 100 procent ”förnybart” till 100 procent ”fossilfritt” (för att bereda utrymme åt kärnkraften). Den kanske mest sensationella punkten är kanske att en ”kravbaserad integrationspolitik” ska införas ”där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” vilket i mina öron låter som att strävandena efter mångkultur ska ersättas av assimilationspolitik.

När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren). Antingen har jag fel eller också är detta något att fundera över och försöka förstå i syfte att vidta korrigerande åtgärder (om det går, något som jag blir allt mindre säker på). Om någon annan har lust att förklara på vilket sätt jag har fel så kan jag åta mig att fundera och försöka förstå.

På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa). Den protestantiska revolten mot påvedömet tog gestalt och blev en social kraft att räkna med. Den europeiska kolonialismen inleddes med de iberiska ländernas upptäcktsresor över haven. Men det viktigaste, tror jag, var maktens centralisering till ett nationellt huvud, den absoluta kungamakten, och uppkomsten av nationella institutioner, till exempel ett nationellt våldsmonopol under ledning av den absoluta kungamakten, kort sagt bildandet av den moderna nationen.

Är det en sinkadus att regeringsbildningen efter förra riksdagsvalet och detta års riksdagsval tagit längre tid än någonsin tidigare sedan demokratin infördes? Det tror inte jag. Jag tror att förklaringen handlar om något mer ”strukturellt” (ett modernt ord som jag inte kan använda utan ironiska citattecken). För det första vet inte partierna vart de hör och med vem de vill bilda regering. För det andra vet de därför inte heller vad de kan eller vill föra för politik.

Inte sällan kommer jag på mig själv med att vara en förskräcklig cyniker och besserwisser. Det yttrar sig bland annat på så vis att jag ifrågasätter auktoriteter, ju större desto bättre, och letar fel hos dem. Ofta hittar jag fel – eller rättare sagt får tillfälle att gotta mig åt tokigheter som andra hittat före mig – som till exempel när Al Gore och IPCC år 2007 fick Nobels fredspris för sitt arbete sitt globala opinionsarbete i klimatfrågor som, enligt priskommittén, handlade om att:

Fram till för någon timme sedan hade jag aldrig hört talas om Melissa Fleming (bilden). Om någon sagt att hon är FN:s Undergeneralsekreterare för Globala Kommunikationer och brukar hålla föredrag hos WEF i Davos så hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänkt att visst, sådana där finns det hur många som helst.

Det måste inte vara någon mening med allting. Alla penseldrag som en tavelmålare gör i en abstrakt tavla behöver inte ha någon betydelse utan kanske finns där bara för att konstnären fick en impuls. Men när företeelser antar samhälleliga proportioner måste de, tror jag, vara uttryck för någon sorts vilja. (Den viljan kan förstås vara svårtolkad; vad är till exempel syftet med stentvättade jeans som redan i affären har revor över låren?)

Mänsklighetens mest lyckade bedrift sedan skapelsen måste rimligtvis vara utvecklingen av det västerländska samhället om man mäter kulturernas framgång efter deras förmåga att skapa goda levnadsvillkor för sina medlemmar. Ingen annan kultur har åstadkommit så mycket välstånd och jämlikhet som den västerländska. (Jo, naturfolken hade troligtvis mer jämlikhet men knappt något välstånd.)

Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.