Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.

För att få fler elever i syfte att tjäna fler skolpengar, sa hon vilket jag i ett skarpt läge hade betygsatt till non sine laude approbatur vilket väl motsvarar ett C. Med fuskbetyg blir det lättare för friskolebarn att komma in på universitet, fortsatte jag min föreläsning för den stackars utlänningen.

Va? sa utlänningen och såg förvånad ut. Jag frågade varför hon såg förvånad ut. Menar du att ni släpper in studenter på universiteten efter vilka betyg de fått på gymnasiet? Där fick jag huvudbry. Vad menar du? frågade jag. Det är väl klart att universiteten måste sålla elever som ansöker. Och då måste man ha något sållningsinstrument. Gymnasiebetygen är ett sållningsinstrument, sa jag. Jag nämnde inte högskoleprovet som bara stökar till den förståelse som kan finnas.

Men är inte det väldigt bakvänt? sa hon på det uppriktiga men ändå diplomatiska sätt som gjort att vi med vänskap kunnat fortsätta våra transatlantiska förbindelser i åtskilliga år.

Hur skulle man göra i stället, menar du? Jag förstod i min hemmablindhet inte vad hon menade. Det är väl uppenbart att det måste bli bråk när elever från olika skolor med olika betygssystem eller olika bedömningar ska söka attraktiva platser i den högre utbildningen, sa hon. Det är ju som om löpare skulle kvala in i olympiska spelen på basis av resultat som mätts med tidtagarur som går olika fort.

Det är kanske sant, erkände jag lite fosterländskt pikad. Men förr i tiden funkade det där alldeles utmärkt ty alla gymnasielärare i hela landet hade exakt samma betygsnormer infrästa i hjärnan. (Hur det nu kan ha gått till, tänkte jag i hemlighet och beslöt att fundera på den frågan vid ett senare tillfälle.)

Förr i tiden, sa hon med ett ironiskt leende. Jaha. Men nu då? Varför gör ni inte som vi?

Hur gör ni?

Vi tar inte in universitetsstuderande på avgångsbetyg från gymnasiet utan på inträdesprov som administreras av de högskolor till vilka en elev söker. Proven kallas vestibular och har blivit en jätteindustri. En del elever läser extra de senare gymnasieåren med specialinriktning på just vestibularet.

När lärarinnan nämnde detta skämdes jag för att jag själv inte i allt som jag skrivit om skolan inte lagt fram detta självklara förslag. Denna brasilianska ordning verkar så mycket mer naturlig än den svenska. Vi skulle slippa en massa onödiga diskussioner, till exempel den om huruvida friskolor ger glädjebetyg. Med inträdesprov som administreras av de högskolor dit eleverna söker kan gymnasierna ge nästan vilka fuskbetyg de vill utan att det medför någon fördel för de gynnade eleverna.

Jag undrar vilken den historiska förklaringen kan vara till att Sverige sållar universitetsstudenter efter avgångsbetyg från gymnasiet snarare än inträdesprov från högskolan i fråga. Det är trots allt, vad jag sedermera lyckats utröna, en udda ordning, det vet alla som sökt in på amerikanska universitet och utsatt sig för besväret att inte bara skicka in sitt gymnasiebetyg utan också antal rekommendationsbrev, meritförteckningar och cv:n och därtill genomgått ett antal psykosociala prov. Förfarandet ligger halvvägs mellan den svenska betygsbaserade ordningen och den fria arbetsmarknaden, där arbetsgivaren utformar vilka antagningskriterier han önskar.

Jag har alltid undrat vad det är för magiska mekanismer som gör att gymnasielärare i Ystad antas sätta betyg efter exakt samma principer som lärare i Haparanda och att olika elevers betyg därför är rättvisande och lämpligen kan ligga till grund för intagningen på universitet. Kanske hade detta system fog för sig för länge sedan när alla gymnasier och universitet var statliga och både lärarna och universitetsprofessorerna var sammansvetsade professionella kårer som utövade stark intern kontroll. Det var svårt för en enskild pedagog att avvika från konventioner och praxis.

Men så är det inte nu. Lärarhögskolorna är erkänt undermåliga, en del lärare är behöriga, andra inte, i många gymnasier förekommer utländska lärare som helt saknar svensk utbildning (men förstås kan vara utmärkta utbildare i alla fall), en del lärare är legitimerade och så vidare. Skolverkets instruktioner till lärare om hur betyg ska sättas är snarast förvirrande. (Se exempelvis den här filmen).

Situationen medför krångel, oreda och troligen en del orättvisa. Vad jag kan förstå skulle allt lösas genom portugisiskalärarinnans alexanderhugg: byt från avgångsprov till inträdesprov.