Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.

Den första paragrafen i regeringsformen fastställer att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Närmare bestämt bygger folkstyrelsen på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har tagit avstånd från regeringens beslut enligt Tidöavtalet att begränsa tolkhjälpen till migranter. I gårdagens krönika hävdade jag att detta troligen var ett oförlåtligt självmål men att ministern kanske var ursäktad eftersom regeringspartierna i alla fall inte tänkt igenom vad de skrev i sitt avtal. Så här avslutade jag texten:

Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Genom att studera 1600-talets trettioåriga krig kommer man, har det slagit mig, lite närmare sanningen om klimatpolitiken. Båda parterna i kriget tog konflikten på största allvar, det framgår inte minst av att de orkade strida i tre årtionden. Vad kunde vara så viktigt att bråka om att båda sidor tyckte det var värt besväret att ge sig in i Europas längsta krig genom tiderna (om man inte räknar hundraårskriget mellan England och Frankrike)?