En dag 2017, på väg in till Hemköp i Linköping, ser jag en kvinna i 50–60-årsåldern ge pengar till en romsk tiggare. Illa nog. Det var dock vad som hände sedan som fyllde mig med förtvivlan över mina svenska medmänniskor. Kvinnan klappade honom på kinden som om han vore en treåring som tagit på sig skorna själv. 

Varför denna respektlöshet? För det är respektlöst att behandla vuxna människor som om de är små barn. Varför kan så många svenskar inte acceptera att alla människor, vare sig de kommer från fattiga förhållanden eller rika, vare sig de är födda i Sverige eller i tredje världen, har fri vilja och ansvar för sina egna handlingar? 

Skillnaden gentemot Frankrike är slående. Frankrike är, såvitt jag kan se, det bästa landet att jämföra Sverige med. Vi har båda haft en stark nationalstat och nationalkänsla i omkring tusen år (långt innan Gustav Vasa, se Azar Gat om nationalism), vi är kulturellt homogena, vi har varit ett krigarland som endast tillfälligt invaderats och då alltid rest oss, vi har sedan sekler ett nationellt språk, trots dialekter och lokala variationer. 

Men det finns också historiska skillnader. En majoritet av våra förfäder levde fram till omkring 1850 i små, isolerade byar där alla kände alla och alla visste vad alla andra gjorde. Byarna var också i mycket självstyrande. 

Helt klart är att våra förfäder till sin majoritet inte frotterades med mängder av olika, för dem okända människor, något som däremot var fallet i Frankrike, England och, såvitt jag kan se, också det mer tättbefolkade Danmark. 

Det är troligen på grund av detta förflutna i små byar, där det var mycket farligt att stå ut från mängden och därmed riskera bli mobbad, utan möjlighet att flytta, som vi svenskar allmänt är oförmögen att hantera nyanser i kontroversiella frågor. Finns det potential för konflikter blir vi som regel åsiktsmässiga absolutister. 

Att ens ifrågasätta detaljer i migrationspolitiken var tills nyligen tabu. Sådant ”kunde gynna SD” och ledde för inte så få till förlust av arbete eller uppdrag. Nästan alla oliktänkande hukade och höll tyst. 

Svensken har också omsorgsfullt berövats sin historia. Det finns en ton av illvilja, utan mycket till försök till förståelse hos våra moderna historiker, med en stark inblandning av ”genus” och marxistiskt tankegods. 

Svensken i gemen kan inte mycket historia alls, något grundskolan noga sett till. Han tror sig mest veta falskheter som att ”dom bara krigade” och att ”män förr fick våldta sina fruar”. Nu däremot, sedan Socialdemokraterna gjorde Sverige rikt, så är Sverige en moralisk stormakt. 

Svensken har också berövats sin gamla religion. Människan är dock till sin natur ett religiöst djur och naturen avskyr ett vakuum. Kristendomen har ersatts av tron på miljön som det goda och SD och koldioxid som ondskan. Flyktingarna, ”små bruna människor”, är här det utvalda folket. 

Dessa behandlas som abstrakta människor, inte som människor av kött och blod. Som abstrakta människor är de utan fel och brister. Istället för att på söndagen i kyrkan få våra synder utmanade så tycker vi numera om olika. 

Både svensk och fransk verklig historia är dock ren rock’n’roll. Fantastiska berättelser, närmast otroliga hjältedåd, tragiska katastrofer, ofta svält och umbäranden, men också människor som arbetade mycket hårt i en osäker värld. Fransmännen kan se på sin historia med öppna ögon. De accepterar dessutom att de fortfarande har mycket olika och starka åsikter om till exempel den franska revolutionen. Svenskar klarar knappt av Karl XII eftersom ”det kan gynna SD”. 

Fransmännens stolthet över sin nation, sin historia, sitt språk, och deras acceptans av andra människor som just människor, med människors goda och dåliga egenskaper, gör att de kan se rakryggat på immigranter. 

Immigranter som lär sig franska och tar franskt medborgarskap ger de flesta fransmän en känsla av stolthet. Titta! är den underförstådda tanken, vårt land är ett sådant ljus att människor önskar bli som vi, helt och fullt fransmän. 

Den invandrare uppskattas än mer som tar studentexamen, tar examina från en prestigefylld högskola och innehar ett yrke. Samma sak för de ofta mörkhyade fotbollsspelarna i det franska landslaget. De har valt Frankrike, de har blivit fransmän, helt och fullt, de har slagits för Frankrike och landet är stolt över dem. 

I Sverige är istället invandraren från tredje världen ”en liten brun människa”. Det är puttenuttigt att träffa dem på ett kulturcentrum och smaka på etnisk mat. 

I Frankrike finns det en klart utstakad väg för att bli fransman, helt och fullt: Lär dig språket (tala inte franska som ”une vache espagnole”, en spansk kossa), och, om du är teoretiskt begåvad, anamma fransk högkultur, utbilda dig. Inget sådant existerar i Sverige. 

Studenten är avskaffad, historieämnet är avskaffat, i normal bemärkelse även på högskolan. Ämnet svenska, både språket och svensk litteratur, lärs knappt ut i skolan. Det är istället något som infödda svenskar delger varandra, utan mycket till möjlighet för invandrare att komma åt det. Förutom på egen hand, men då utan det erkännande som en studentexamen (avskaffad helt och fullt 1968) eller ens utgången Folkskola vid 12 års ålder skulle ge. 

Svenskar accepterar att invandrare talar rinkebysvenska, eller knappt någon svenska. Då är de ju fortfarande ”små bruna människor”. Den framgångsrike invandraren som har hög utbildning, gjort karriär, kanske driver eget företag däremot, honom eller henne vet de inte hur de ska förhålla sig till. Ska de gulla med henne som om hon är en ”nyanländ” eller en romsk tiggare? Men gulla fungerar ju inte. Gulla med någon som har dubbla din egen lön? Men riktigt svensk är hon ju inte heller. 

Att vara framgångsrik invandrare från tredje världen är nog vara bland det svåraste som finns i Sverige. Då tillhör du varken en etnisk ö av landsmän eller behandlas som svensk. 

Jag skäms över denna svenska oförmåga att behandla andra människor med respekt. 

Erik Lidström är Tekn Dr, författare till böckerna Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras och Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande.