År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.

Den första slutsatsen, som utgjorde grunden för de fyra efterkommande, kan synas skäligen banal. Den var att det inom byråkratin finns dels planerande, dels verkställande uppgifter och att det för de anställda är mer fördelaktigt med planering. Hela apparaten har därför en obändig tendens att med tiden ägna proportionellt mer resurser åt att planera, det vill säga tänka ut nya verksamheter som kräver ytterligare personal som också väljer att administrera och planera. En lärare som jag intervjuat sa så här:

Systemet uppmuntrar framåtsträvande personer att snarast meritera sig och lämna skolundervisning bakom sig för ämbetsverkens och föreläsningssalarnas högre status, där man i skyddad miljö kan ”dra upp riktlinjerna”, ofta i ett högteoretiskt, mångordigt och livlöst språk.

Detta skrevs alltså för snart femtio år sedan. Jag var naturligtvis inte den ende som upptäckt byråkratins inneboende strävanden och den produktivitetsminskning som följer av att de verkställande uppgifterna hela tiden kommer i andra rummet medan nästan allt engagemang läggs på utvecklingsplanering (vilket under de senaste årtiondena har formligen exploderat genom tillägg av nya verksamhetsfrämmande och produktivitetshämmande sysslor såsom genusutbildning). Staten blev tidvis bekymrad och tillsatte olika utredningar för att komma till rätta med problemet men det har aldrig, vad jag kunnat upptäcka, blivit någon rättning. Tvärtom har klagomålen över byråkratiskt krångel och nya tidskrävande administrativa rutiner med tiden blivit allt starkare och produktiviteten inom exempelvis sjukvård, universitet, skola allt svagare.

Kan man då kontinuerligt sänka produktionen per insatt krona i ett halvsekel utan att verksamheten helt upphör? En ofta prövad metod kan vara att sänka kvaliteten på exempelvis undervisningen och sjukvården genom att införa journal- och kontrollsystem för lärare och sjukvårdspersonal som tar upp deras tid och därmed begränsar deras arbete samtidigt som det ger dem en möjlighet att fly undan besvär såsom ointresserade och aggressiva elever.

Att de offentliga organisationernas personal föredrar planering och övergripande framför traditionell verkställande verksamhet gör att sådant som skattebetalarna anser att de betalar för endast utförs av underställd och mindre erfaren personal. En översköterska kan på de flesta ställen inte avlägsna en vaxpropp utan för detta krävs en undersköterska.

Svenska Dagbladet har nyligen i flera artiklar uppmärksammat en variant av detta organisatoriska syndrom utan att för den skull genomskåda de verkande mekanismerna. Inom socialtjänsten får den nyutbildade och minst erfarna personal ta hand om de svåraste och farligaste ärendena som att sitta på ett kafé (för att fördjupa sociala kontakter och bygga tillit) med mordhotade fjortonåriga kriminella och därmed riskera livet om en plötsligt uppdykande tolvårig kontraktsmördare skjuter lite snett. ”Det är väldigt svåra bedömningar som ska göras som kräver mycket yrkeskunskap” säger en professor i socialt arbete som inte går på kaféer för att bygga tillit med gängkriminella utan skickar ut enkäter till socionomer för att efterhöra deras erfarenheter av yrket:

Där kan jag se att det vanligaste ingångsyrket är att utreda barn och unga. Trenden under flera år har förstärkts. Fler och fler nyutexaminerade börjar jobba med de här väldigt svåra arbetsuppgifterna. Det är verkligen något som behöver tas på allvar.

Som forskare har jag funderat mycket kring vad man kan göra för att försöka vända det här. Det är jätteviktigt att det är personer med erfarenhet och kunskap som jobbar med de här arbetsuppgifterna, som ofta beskrivs som de svåraste inom socialtjänsten.

Den förra regeringen beslöt att polisen inte ensam kunde klara den svåra gängkriminaliteten utan att hela den offentliga sektorn – skolan, socialen och alla de andra – behövde mobiliseras för denna särskilda utmaning. Ärendet skickades från den mer manligt lagda polisen till den mer kvinnligt lagda socialtjänsten som i enlighet med en femtioårig sociologisk teori satte sina yngsta, minst erfarna och minst lämpade medarbetare på uppgiften.

Såklart. Den mest kvalificerade personalen måste ju sköta planeringen och utvecklingen av den sociala apparaten. Svenska Dagbladet ledarredaktion är bekymrad över att det tar så lång tid att förnya socionomutbildningen och att skriva en ny socialtjänstlag. (Varför skulle inte produktiviteten sjunka just på detta område?) Ska det stå i den nya socialtjänstlagen att gröngölingssocionomerna ska slippa de tuffaste uppgifterna?