Rasmus Paludan har vid en offentlig sammankomst i närheten av den turkiska ambassaden i Stockholm, lördagen den 21 januari 2023, bränt ett exemplar av Koranen. Sammankomsten hade polistillstånd, något som meddelats i överensstämmelse med den lagfästa yttrandefriheten. Men hur hänger bokbränning egentligen ihop med yttrandefriheten? Om detta resonerar gästskribent Ulf Ulfvarson.

Yttrandefriheten i Sverige grundar sig på regeringsformen: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor” (Kungörelse 1974:152 om beslutad ny regeringsform, 2 Kap. 1 §).

Den grundar också sig på artikel 19 i The Universal Declaration of Human Rights, UDHR: ”Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.” UD:s officiella översättning lyder: ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Rasmus Paludans koranbränning föranledde ett uttalande från al-Azharuniversitetet i Kairo, sunnimuslimernas högsta lärosäte, med innebörden att Sverige tillåter ”barbariska brott under en omoralisk flagga som kallas yttrandefrihet” och talesmannen uppmanar till global bojkott av svenska varor. Turkiets ledning har av samma skäl stoppat godkännandeprocessen av Sveriges och Finlands gemensamma ansökan om medlemskap i Nato.

Polismyndigheten och regeringsföreträdare har utgått från att bokbål är en fråga om yttrandefrihet och därmed måste tillåtas. Men den frågan har inte blivit officiellt utredd. Var det verkligen nödvändigt att tillåta Rasmus Paludans koranbränning? Finns det inte andra tolkningsmöjligheter av UDHR respektive den svenska regeringsformens bestämmelser i hänseendet?

Det finns en iögonenfallande asymmetri mellan å ena sidan friheten att skriva, publicera och sprida böcker och å andra sidan (den påstådda) friheten att bränna eller på annat sätt förstöra böcker. Den enes frihet att bränna en bok begränsar den andres frihet sprida sin bok. UDHR artikel 19 lyder bland annat: ”frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer…”. Bokbränning är ju just ett ingripande i denna rätt.

Den svenska regeringsformen lyder bland annat: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad  yttrandefrihet…”. Bokbål är det mest extrema sättet att förhindra en författares eller utgivares yttrandefrihet.

UDHR har 30 artiklar. Den 30:e och sista lyder i UD:s översättning: ”Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.” Att bränna en bok vid en offentlig sammankomst synes just ”omintetgöra” rättigheten att ge ut och sprida denna bok.

Regeringsformens formulering kanske borde förtydligas med hänsyn till UDHR :s artikel 30. Rituellt bokbål skulle kanske kunna förbjudas, oavsett bokens innehåll. Det borde alltså inte vara fråga om förbud mot hädelse utan om förbud att hindra rätten till yttrandefrihet.

Inför 70-årsjubileet av UDHR skrev FN:s Human Rights Office ”30 articles on the 30 articles” och om artikel 30 följande:

”Article 30 has been called “limits on tyrants.” It gives all of us freedom from State or personal interference in the rights in all the preceding Articles. However, it also stresses that we may not exercise these rights in contravention of the purposes of the United Nations.”

Den svenska översättningen lyder:

”Artikel 30 har kallats ”gränser för tyranner”. Det ger oss alla frihet från statlig eller personlig inblandning i rättigheterna i alla föregående artiklar. Men det betonar också att vi inte får utöva dessa rättigheter i strid med FN:s syften.”

Är det så att bokbränning ryms i den yttrandefrihet som åsyftas i UDHR och i Sveriges regeringsform? I så fall modifieras, eller till och med annulleras denna frihet i artikel 30. Men är bokbränning verkligen ett yttrande? Vad är ett yttrande?

Jag går till Svensk Ordbok där man kan läsa att ett yttrande är en ”offentligt framförd uppfattning”. Vilken uppfattning uttrycker bränning av en bok? (Jag bortser från att böcker eller skrifter kan behöva gallras för att ge plats i bibliotek och arkiv eller enskildas bokhyllor, vilket normalt är tämligen oproblematiskt ur yttrandefrihetssynpunkt.)

När det gäller symbolisk bokbränning är det inte möjligt att av själva akten att exempelvis lägga en bok på en glödande trädgårdsgrill avgöra vilken uppfattning som åsyftas. Det måste tillkomma en förklaring. Floridapastorn Terry Jones har bränt koranen och angett att det är en anti-islamsk protest. En kulturförening har ansökt om att få bränna koranen och uppgett som skäl att de vill stoppa Sveriges Natoansökan. Exemplen borde visa att bokbränningen i sig inte är ett yttrande eftersom det måste kompletteras med ytterligare information för att bli begripligt. Rasmus Paludan är inte tydlig med syftet med sina koranbränningar.

Om bokbränning är ett yttrande kan det förbjudas med hänvisning till artikel 30 i UDHR som hinder för ett yttrande. Är det inte ett yttrande behöver det inte alls ges tillstånd för att genomföras vid sammankomster på allmänna platser.

Bild: Rasmus Paludan bränner en koran utanför turkiska ambassaden den 21 januari 2023. Foto_Tobias Hellsten via wikimedia commons (Creative Commons)