Jag har fördomar både mot muslimsk kultur och mot den svenska socialstaten så när dessa kommer i konflikt med varandra blir mina bedömningar särskilt välbalanserade och jag behöver inte oroa mig för att komma fram till vinklade slutsatser.

Under rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder” skrev jag för sju år sedan en krönika om FN:s Barnkonvention som år 2020 implementerades, det vill säga blev lag, i Sverige.

Min tes var i stort sett att konventionens syfte var att stärka de sociala myndigheterna mot familjerna under förevändning att barnens rättigheter måste värnas av den svenska staten om socialsekreterarna inte ansåg att föräldrarna skötte detta på Socialstyrelsens korrekta sätt.

Det är lätt att föreställa sig hur det kan skära sig mellan socialen och muslimska föräldrar. Det förekommer till exempel att muslimska föräldrar slår sina barn. Jag säger inte att de slår hårt eller ofta, bara att det förekommer. Socialstaten anser att barnaga är näst intill det värsta onda ett barn kan utsättas för. I och med att barnkonventionen blev svensk lag fick socialstaten starkare muskler att ingripa där det ansågs behövas. Socialen kunde exempelvis tillgripa LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, som ger kommunerna rätt att sy in, det vill säga ”omhänderta”, barn som ansågs må bättre av tvångsvård.

Tvångsmedlen har gradvis förstärkts. För att förhindra okynnesfriskrivningar av omhändertagna barn kom för ett halvår sedan en bestämmelse om att socialnämnden inte får upphöra med vården förrän ”de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt”.

Utan att förledas av någon otillbörlig sympati för muslimska föräldrar kan jag förstå hur det känns att konfronteras av LVU. Man kan inte undvika att uppsöka socialen eftersom man behöver bidragen och då, vips bara, kan det hända att ett eller flera av barnen omhändertas (jodå, säkert med noggrann respekt för rättsstatens procedurer och formuleringar som varken nysvensken själv eller den statsfinansierade tolken förstår). Vad de än påstår, säger pappan till polarna på torget, så har de djävlarna kidnappat Ahmed och Muhammed. Så blir han begripligt nog illflammig av ilska i ansiktet och rusar bort mot socialens lokaler där han gnisslar tänder, rullar med ögonen och hotar att knulla socialsekreterarens morsa vilket är det enda han kan säga på svenska förutom ”jajamensan”, SFI-lärarens favorituttryck.

Har jag varit orättvis nu? Är inte hela spelet riggat för en sådan utveckling? Skulle socialen låta bli att kidnappa muslimska barn när a) det i regelverket föreskrivs att just detta är den säkraste metoden att förebygga framtida brottslighet hos barnen, b) den muslimske farsan vid ett besök hotat med att mörda socialsekreteraren och som bevis för sin lokalkunskap överlämnat en handskriven lapp med hennes hemadress samt c) socialchefen anbefallit enhetlig klädsel i form av en heltäckande unisexburka vid klientbesök för att socialsekreterarna inte ska kunna kännas igen, en välvilligt fumlig försoningsgest som retar samtliga klienter i väntrummet.

I själva verket tror jag att blandningen av civilisatorisk underutveckling hos svenska muslimer och det provinsiella och självgoda tänkandet hos den svenska socialstaten är ännu giftigare än jag har skissat. Svenska Dagbladet har just publicerat en lång intervju med Ali Al Sadani från Bergsjön som skryter dels med att det var han som startade det internationella drevet mot den svenska socialstatens kidnappningar av muslimska barn, dels med att det nu är han som driver ett internationellt försoningsprojekt. Han har ”vänt blad” i sin strid mot den svenska socialstaten. Det var ”ett stort misstag” att använda termen ”kidnappning”. Själv är han nöjd med samarbetet med kommunen. Visserligen vet han att många barn på vårdhemmen ”blir misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp”. Men Ali Al Sidani har ”lärt sig mer om lagen och ser att socialtjänsten gör rätt på många sätt”. Han ”älskar Sverige”.   Han startade en vänskapsförening som hette KRAM, ”kompetens, relation, aktivitet och modighet”, men föreningen las ned efter ett halvår.

Nu har han skiljt sig från frun. ”Han ska få en ny adress”. Döttrarna är fortfarande omhändertagna. Han får träffa dem en kort stund varje månad. Han visar en bild. ”Alla är glada”. Hemmets adress är hemlig för föräldrarna. Mobilkontakt är förbjuden. Barnen flyttas ofta. Där de nu bor finns en häst. Barnen är inte ”kidnappade” utan ”omhändertagna”.

Ali Al Sidanis fiender säger att han har ett avtal med socialtjänsten om att han ska få tillbaka barnen om han offentligt tar tillbaka sina påståenden om offentlig kidnappning. Han själv säger att han ska starta en ”desinformationskampanj”.

Man kommer osökt att tänka på den svenska mångkulturproppen 1975:26 där en enig riksdag beslöt att Sverige skulle vara mångkulturellt eftersom alla kulturer var lika bra. Kulturintegrationen skulle förverkligas på flera olika sätt, till exempel genom att svenskarna tvingas studera främmande kulturer och genom att invandrare får ekonomiskt stöd för att bevara och utveckla sina ursprungskulturer. Ali Al Sidani och hans familj får betraktas som ett lyckat exempel på den eftersträvade integrationen. Han ”älskar Sverige”.