I mitt liv har jag åtnjutit privilegier som gör att jag ibland kan begripa saker bättre än andra människor, framför allt om dessa andra är experter. Privilegierna består av många års tjänstgöring (på din bekostnad) i underutvecklade länder. Underutveckling är inte detsamma som fattigdom. Tvärtemot vad många tror är underutveckling en ganska modern och till och med avancerad samhällelig existensform som företrädesvis uppstår när viktiga, för det mesta politiska, beslutsfattare har mer pengar än erfarenhet och vett. Grundfelet är djupt mänskligt. Beslutsfattarna förstår inte att de saknar erfarenhet och vett och om de mot förmodan hade förstått det så hade det inte hjälpt eftersom de lik förbannat inte hade erkänt faktum. Sådan är människan.

Till exempel slår det inte en viktig beslutsfattare i ett underutvecklat land att han borde jobba några år på ICA:s lager eller motsvarande för att lära sig att försörja sig själv och inse pengars värde. Så gör ofta fattiga människor men knappast underutvecklade beslutsfattare. De tror att allt handlar om pengar som de kan hämta någonstans och sedan ”skjuta till”. Mitt jobb som biståndsadministratör gick i stort sett ut på att lyssna på underutvecklade beslutsfattare, till exempel energi- och skolministrar, som behövde kontanter att skjuta till någonting som inte fungerade vilket det mesta inte gjorde.

På grund av denna exotiska yrkesbakgrund har jag särskild kompetens att förstå nutidens svenska politik. Nutiden började ungefär år 1980 när Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin lämnade sina ministerposter. Sedan dess har Sverige gradvis blivit alltmer underutvecklat i bemärkelsen att våra ledare tror att de framsteg och den utveckling de vill ha är något som går att köpa eller åtminstone kan utlovas de godtrogna väljarna, till exempel en nytillskjuten kömiljard åt landstingsregionerna eller, i serien gamla favoriter, tiotusen nyanställda poliser.

I början trodde jag att de underutvecklade beslutsfattarna i de motsvarande länderna strax skulle utveckla länderna när de fått sina pengar. Döm om min förvåning när jag fann att arbetet på ministerierna inte handlade om att köpa reservdelar och förnya elnätet till huvudstadens kraftverk som allt oftare fick avbrott (särskilt när man stod med schampo i duschen och mer än någonsin behövde el till vattenpumparna) utan i stället om att departementets olika avdelningar och projekt slogs om fördelningen av de nytillskjutna medlen. Underutveckling är att ett gäng okunniga och oerfarna makthavare bråkar om samma penningpåse som de tror skulle lösa deras problem.

I höstas fick jag en härlig vittring från förr. Det var risk för elavbrott och två makthavare informerade folket strax före jul vid en presskonferens. Det hela var dramatiskt. Makthavarna förklarade att riskerna, som alldeles nyligen varit ”obefintligt” nu hade blivit ”reella”. Att stora, tunga system nästan över en natt byter karaktär medan tjänstgörande makthavare nervöst pladdrar i bakgrunden är ett misstänkt underutvecklingssyndrom så jag beslöt att rota lite vilket betydde att ringa till några bekanta som vet mer än jag om Sveriges elsystem.

I underutvecklingssituationer vet man aldrig något säkert eftersom de berörda spelarna ofta har anledning att förvirra varandra. Det finns därför mer pladder än solid kunskap. En sak som förvånade mig var att de administrativa apparaterna i flera år underlåtit att slå larm om förväntade avbrottsrisker. Hur kan detta vara möjligt, undrade jag, här finns hundratals högutbildade civilingenjörer som måste veta vad som pågår. Gradvis förstod jag att det varit miljöpartiet som styrt och att ingenjörer inte fick lägga sig i energipolitiken. Just så går det till i underutvecklade länder. Om det inte är miljöpartiet som bestämmer så kan det vara presidentens älskarinna. Här hade miljöpartiet spelat den regerande socialdemokratins älskarinna ty utan mp:s stöd, ingen statsministerpost till s.

Sedan märkte jag att Sveriges elsystem består av ett antal oligopol och andra organisationer i en blandad kompott av motsägelsefulla och enhetliga intressen som låtsas samverka för nationens väl. Överallt kunde man misstänka byråkratiskleros, till exempel att för en organisation obehaglig information om förväntade elavbrott kunde gömmas undan på en undanskymd halvrad i årsberättelsen.

Självklart kunde jag inte skriva om detta. Jag hade ingen stabil kunskap utan bara, liksom Hercule Poirot, vaga aningar men inte den belgiske detektivens lust att gräva djupare. Därför gladde det mig att Dagens Nyheter häromdagen lyfte sig ur det underutvecklingens träsk, där tidningen brukar gilla att vistas, och publicerade ett reportage i ärendet som det tagit två journalister ett par månader att sätta ihop. Mest handlar det om fördelningen av de övervinster som de utländska prisökningarna har gett svenska elproducenter som Vattenfall. Enligt EU-beslut ska pengarna tillbaka till elkunderna. Det går lätt att föreställa sig att Vattenfall och de andra producenterna vill ha dem kvar. Det förefaller oklart om superdepartementschefen Busch begriper vad som pågår.