Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?

Låtsas att du bor i en demokrati som heter Sverige där en politisk koalition som heter Borgarna för snart ett halvår sedan har vunnit ett val och placerat sig vid regeringstaburetterna (utom ett av partierna vars deltagande tycks mindre stabilt). Borgarna har bestämt sig för att göra en total omvälvning, ett så kallat paradigmskifte, av förhållandena i riket. I paradigmskiftet ingår sådant som att fängelsedömda ska sitta i fängelse och att polisen ska ha rätt att kontrollera att folk som befinner sig i Sverige har rätt att befinna sig i Sverige.

Man kunde tro att ett sådant paradigmskifte vore snabbt genomfört av en regering som har riksdagsröster så det räcker. Men så är det inte ty man måste räkna med ett motvalls inflytande från en i Sverige särskilt välutvecklad samhällskraft som jag har kallat det välfärdsindustriella komplexet. Komplexet består av en bit över en miljon anställda vars uppgift är att såsom socialsekreterare i kommuner eller handläggare på Migrationsverket förvalta denna skattefinansierade jätteapparat som är Sveriges stolthet. Problemet för regeringen är att komplexets anställda (och klienter) ogillar tanken på det planerade paradigmskiftet eftersom paradigmskiftets hela syfte är att flytta makt från komplexet till vanliga människor, det vill säga sådana småborgare och kvarvarande gråsossar som röstade på Borgarna just för att väljarna ville ha någon sorts paradigmskifte.

Mina sociologiska instinkter säger att det artar sig till en konflikt mellan komplexet och Borgarna, att båda nu ägnar sig åt att förpostfäkta mot varandra samt att principen om resultat efter hundra dagar åtminstone tillfälligt är skrinlagd. Tills vidare står parterna och spänner musklerna mot varandra. Ett misstag kan bli ödesdigert. Till exempel riskerar Borgarna ett inbördeskrig mellan sverigedemokrater och liberaler som kan leda till extraval och en valvinst för Socialisterna. Båda sidor jabbar därför mycket försiktigt mot varandra. Men just försiktigheten kan bli Borgarnas undergång, det är på förekommen anledning en hypotes som inte känns helt gripen ur luften.

Migrationsverket är en av kronjuvelerna i det välfärdsindustriella komplexet. Under lång tid har det varit myndigheten snarare än den lagstiftande församlingen som bestämt över den svenska migrationspolitikens regelverk. När myndigheten ogillat reglerna har den struntat i dem och bestämt efter eget huvud. ”Felaktigt beviljade uppehållstillstånd. Bristfälliga bakgrundskontroller av de anställda. Oförmåga att verkställa utvisningar”, exemplifierar tidskriften Fokus efter en granskning av myndigheten.

Här skulle en öppen konflikt kunna blossa upp mellan Borgarna och ledande avdelningar inom det välfärdsindustriella komplexet. Nu beror det på hur kontrahenterna spelar sina kort. Att generaldirektör Ribbenvik vid Migrationsverket måste entledigas – vilket han för flera månader sedan varslats om av regeringen – är uppenbart. En tillfångatagen general från fiendesidan kan inte bara släppas fri. Han måste utsättas för någon sorts förnedrande behandling för att hans soldater inte ska tro att de ska kunna göra vilka missgrepp som helst utan att det uppmärksammas av deras fiende och formella chef, nämligen borgarregeringen. På den här punkten tror jag att Borgarna har slarvat analogt med hur de slarvat med Erdogan. De har trott sig kunna vinna poäng genom att fjäska för sin motståndare.

När det gäller Turkiet har Borgarnas kryperi bara lett till att världen skrattar åt dem och till att finnarna artigt klipper förtöjningarna till Sverige och på egen hand surfar in i Nato.

Hur det kommer att gå med inställsamheten mot Ribbenvik återstår att se. Det sannolika är att miljoner anställda och klienter inom välfärdskomplexet drar slutsatsen att Borgarna inte menar allvar och att de därför kan fortsätta slarvet och nonchalansen i tjänsten. När Ribbenvik ska informera sin personal påminner han stolt om allt stort de tillsammans har varit med om genom åren. Han ”kommer att se tillbaka på [s]ina 24 år på verket med glädje och stolthet”, säger han. Han förklarar också att han räknar med att belönas med något nytt internationellt jobb av borgarregeringen.

Om jag hade varit Ribbenviks chef, den moderata migrationsminister Maria Malmer Stenergard, hade jag tagit ifrån honom datorn så att han inte kunnat kommunicera med personalen och förklarat via media att omständigheterna nu tvingade mig att tillsätta en haverikommission kring Migrationsverket. Något nytt statligt jobb skulle Ribbenvik förstås inte ha, snarare då ett straff för tjänstefel i proportion till de onödiga kostnader han åsamkat skattebetalarna. En sådan behandling hade fått Ribbenviks kollegor i myndighetsvärlden att dra öronen åt sig och påminna sig om vem det är som bestämmer.

Men något sådant inträffade inte. I stället valde migrationsministern det turkiska kryperiet. Dagens Nyheter rapporterar den 14 februari att hon hellre hyllar fiendegeneralen Ribbenvik än hotar:

Han har gjort värdefulla insatser under många år, inte minst under de senaste åren när myndigheten varit satt under stort tryck. Det internationella samarbetet i migrationsfrågan behöver förstärkas och där hoppas vi framöver kunna dra nytta av hans erfarenhet.

1 – 0 till det välfärdsindustriella komplexet i matchen mot Borgarna. Problemet är att det bor en välfärdskomplexare även i många borgare.