Ursäkta lite privat gnäll, men det leder till slutsatser som angår oss alla. 

För snart ett kvarts sekel sedan köpte familjen ett fritidshus i ett område där det finns släkttraditioner av fritidsboende. Det ligger ex-urbs, alltså inte förort men inte heller landsbygd. Avståndet till Stockholms city anges till 42 kilometer vid påfarten till motorvägen. Med bil tar man sig på 20 minuter bekvämt och lagligt från denna påfart till Globen i närförorterna.  

För drygt 15 år sedan fick vi en ny plan för området, större bebyggelse än 60 kvadratmeter tillåts idag, vilket har inneburit en hög grad av permanentboende. En station för pendeltåget, Segersäng, ligger fyra kilometer från vårt område. Dit finns ingen gång- eller cykelväg, endast en lokalväg som mestadels saknar vägrenar.  

För att ta sig någonstans behöver hushållen minst en bil, om inte annat så för att komma till pendeltågsstationen. Där har bilparkeringen för pendlare byggts ut och nu försetts med tre laddstationer där Nynäshamns kommun bjuder på elen – låt din elbil ladda medan du tar tåget till jobbet i Stockholm! För detta har man fått viss kritik – varför ska kommunen belöna dem som har råd att skaffa elbil? Ett annat möjligt feltänk handlar om att pendlare står åtta till tio timmar uppkopplade trots att en timme skulle räcka för att nå full laddning. Inte effektivt, dock klimatsmart enligt kommunen. 

Hur som helst håller vårt område nu på att få kommunalt vatten och avlopp. Eller snarare drabbas av detta – vilket är vad de flesta av oss anser. 

Kommunen har aviserat detta och frågan har ältats i bortåt ett decennium. Ett antal tjänstemän har suttit vid olika skrivbord och ritat upp planer. Vi i området har ställt frågor, inte minst via vår samfällighetsförening, som har haft ansvaret för det befintliga avloppssystemet fram till det senaste årsskiftet. Detta avlopp (med rening, slamsamlande, infiltration mm) har varit i drift sedan slutet av 1980-talet och har fungerat stort sett utan problem, trots ökad belastning till följd av ökat permanentboende. Vattnet har vi mestadels fått ur egna borrade brunnar. Tillgången har varit god utom vid några tillfällen i slutet av torra somrar. 

Hur som helst, nu ska vi alla anslutas till kommunalt vatten, som kommer långtifrån – och till avlopp som ska ledas lika långt. Detta har beslutats någonstans, demokratiskt. Kommunen hänvisar till att man ålagts detta av Länsstyrelsen (det vill säga staten), som i sin tur hänvisar till EU. Alla hänvisar till nya miljöregler, ytterst till FN och Agenda 2030. För kommunens del, inom kommunen, råder blandade känslor inför uppdraget, har vi förstått. En klämkäck konsult som anlitats av kommunen föreläste för oss, det var för några somrar sedan. Allt skulle bli så bra. Återigen presenterades en tidplan. Alltsammans skulle absolut vara klart efter sommaren 2022. Någon kostnad kunde dock inte anges. 

Några av oss kom med invändningar av praktisk karaktär. Vi har en hel del bergklackar av prima granit i området. Många synliga, andra osynliga tills grävarbetet påbörjas. Det tycktes inte konsulten känna till. Att spränga är dyrt, tidsödande och kräver besvärliga nedstängningar av vägar och annat.  

På varje tomt ska en pumpstation grävas ner. Eller ges plats åt efter sprängningsarbeten. Den stora varianten är över två meter hög, den mindre ungefär hälften. Den lilla rekommenderas för tomter där berggrunden är i vägen, vilket alltså ingen vet på förhand. Här krävs framdragning av el till varje pump, för de mindre även el till frostvakt. Den hurtiga konsulten viftade bort problemen, hon sa bland annat att i framtiden behöver vi inte beräkna frostfritt djup på samma vis som tidigare, tack vare klimatförändringarna. På en fråga om vad som händer vid elavbrott, om toaletterna då blir oanvändbara, svarade hon att det fanns tryck i systemet som klarade flera spolningar. Betryggande? 

I skrivande stund har konsulten gått in i väggen, är sjukskriven. Möjligen på grund av att hon lovat för mycket när det gäller tidplanen. Eller möjligen, ryktas det, för att hon gjort upphandlingar och utfästelser för kommunens räkning, utan att dessa överensstämt med uppdraget eller ens med lagens bokstav. Hur som helst har kommunen tagit tillbaka hela ärendet, vad jag hört nu i januari. Det innebär bland annat att sedan årsskiftet är kommunen ansvarig för driften av det utdömda, befintliga avloppsystemet. 

Den entreprenör som enligt den möjligen ifrågasatta upphandlingen, ska utföra grävarbeten och rörläggning fram till våra tomtgränser, har enligt uppgift till september 2023 på sig att bli klar. I mitten av februari 2023 är arbetet inte påbörjat. Det handlar inte enbart om att riva upp våra vägar, spränga bort samt forsla undan okända mängder berg, på en sammanlagd sträcka av någon kilometer – utan om att även få fram rören till vårt område, flera kilometer från den angivna punkten på andra sidan motorvägen. Avtal är skrivet och folk menar att det är bäst att entreprenören sätter fart, dryga förseningsavgifter väntar annars. 

Enligt uppgift besökte konsulten, möjligen i sällskap med representant för entreprenören, vårt områdes granne, ett lantbruk, för att höra om möjligheten att dra vatten och avlopp den vägen fram till oss. Det var under sommaren 2022. Men även där finns gott om granit i backen. 

Min gissning är att entreprenören fått kalla fötter, och särskilt med hänvisning till graniten har man insett att arbetet inte kan utföras enligt planen eller till avtalad kostnad. Jag vet inte mycket om hur avtalet med kommunen ser ut, men tänker att en konkurs för entreprenören alltid är en utväg. 

I nuläget blir det allt tydligare hur kommunen sitter med Svarte Petter. I vart fall i närtid. De ska förvalta, på obestämd tid, en avloppsanläggning som de själva (eller möjligen Länsstyrelsen) dömt ut. Sannolikt måste man kriga med entreprenören som antagligen, återigen enligt min gissning, lagt anbud på ett arbete vars kostnader inte går att räkna hem enligt avtalet. 

Vad gör den som sitter med Svarte Petter? Jo, man försöker skicka problemet vidare. I det här fallet till oss med hus och tomter i området. Det handlar i slutändan om kostnader, förstås. Vi har som sagt inte sett annat än ungefärliga beräkningar. Dessa handlar om runt 300 000 kr per fastighet. Det lär finnas praxis om ett kostnadstak i den storleksordningen, men det är inte ristat i sten. Därtill ska vi, de boende, själva betala för spräng- och grävarbeten och anslutning från den egna tomtgränsen fram till stugan. En del kommer klara sig med 50 000 kr för detta, för andra blir det dyrare. Prislappen beror helt på hur mycket granit man hittar under den egna gräsmattan. Till detta kommer elförbrukning för pump och frostvakt, samt inte minst nya kostnader för vattnet och avloppet som vi tvingas nyttja. 

Säg att det handlar om 400 000 kr som vi ska upp med, per hus och hem. Detta ovanpå dagens allmänt höga räntor och dryga kostnader för energin.  

En del grannar kommer inte klara detta. 

Hur ser det då ut för kommunen, som gärna skulle vilja skicka hela fakturan vidare till oss boende? Min gissning är att 300 000 kr från varje fastighetsägare inte kommer i närheten av att täcka kommunens kostnader, oavsett vilken entreprenör man anlitar. Men så värst mycket mer än 300 000 kr kan man knappast debitera, då skulle området avfolkas. Kommunen kommer att få ta en stor del av notan, initialt – men kommer förstås att trassla sig ur härvan genom att höja kommunalskatten och avgifterna för vattnet och avloppet. I slutändan blir det ändå folket som får betala. 

Här har jag lämnat en förenklad och subjektiv beskrivning av den svarta farsen i vår samfällighet. Hur som helst är vårt läge långt ifrån unikt, det finns enligt uppgift många områden i landet med liknande situationer. 

Utan överdrift kan jag påstå att kommunen/Länsstyrelsen/EU/FN förstör ett fungerande system för vatten och avlopp, och vältrar över kostnaden för förödelsen på oss som drabbas. Från att ha varit småskaligt självförsörjande tvingas vi till beroende av dyra centralstyrda system som vi själva saknar makt att påverka. 

Låter detta scenario vagt bekant? Själv tänker jag på hur elmarknaden i Sverige har utvecklats de senaste 20 – 30 åren fram till dagens kris. En lång rad dåliga och obegripliga beslut har fattats. Argumenten har mest handlat om miljö och marknad, medan utvecklingen har fumlats framåt och allt har blivit dyrare och sämre. Mycket dyrare och mycket sämre. Och ingen kan ställas till ansvar. 

Cui bono? Vem, vilken part ’råkar’ gynnas? Rätt svar: Politikerväldet. I första hand kommunen, vars ansvarsområde och budget växer. 

Urban Hagman är skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner