PATRIK ENGELLAU: Det nya klassföraktet

Igår gjorde jag en upptäckt som tycktes mig av arkimediska proportioner – du minns han som kom på en princip och sedan rusade genom Atens gator och vrålade att han ”funnit det”? – medan det vid närmare eftertanke bara handlade om en rätt banal sak. Och ändå kanske inte…

Jag har under många år undrat över varför sverigedemokrater av respektabelt folk varit så illa tålda och faktiskt utstötta ur den samhälleliga gemenskapen. Som medelfeg medborgare bland aktningsvärda människor har man under många år varit tvungen att inleda försök till seriösa diskussioner om sverigedemokraterna med avståndstaganden typ ”själv skulle jag inte vilja ta i en sverigedemokrat med tång men är det ändå inte väl många… jag menar att man måste ju erkänna… fastän jag själv tycker att det är Sveriges skyldighet att välkomna dem, och då menar jag verkligen välkomna!.. men måste man inte erkänna att det kommit många asylsökande till Sverige?”

I sådana lägen kunde man fram till för något år sedan få ett helt sällskap att tystna. Man kände deras stelnande blickar över hela sin usla och alltmer skamsna kropp. Men, Patrik, kunde någon säga i diskret uppfostrande ton, du vet ju att sverigedemokraterna är nazister. Och sedan kunde samtalet övergå i en diskussion om huruvida partiets väljare – medlemmarna ska vi inte ens tala om – lämpligen borde klassificeras som nazister, fascister, rasister, brunråttor eller möjligtvis alla fyra.

När frågan tillfälligt kändes uttömd låg det när till hands att i stället förfasa sig över den mänskliga bråte som utgjordes av anhängarna till dåvarande presidenten Trump. Dem visste man inte så mycket om som man visste om sverigedemokraterna men det lilla man verkligen visste var illa nog. Man visste till exempel att Trumps gäng var rasister och medlemmar i Ku Klux Klan vilket med all sannolikhet även gällde presidenten själv som i övrigt var en äcklig kvinnohatare, han hade ju ändå sagt det där med att man ska ta dem på… ja, du vet… amerikaner är verkligen bra vulgära, det måste man väl erkänna?

Men så fick jag alltså min arkimediska ingivelse. Den kom som ett déjà vu vilket betyder att jag upplevt motsvarande känslor åtskilliga gånger tidigare. Det var till exempel när jag i ungdomen gick på seglarläger med överklassbarn utanför Göteborg. Det var inbilska och snobbiga glin vill jag lova, inte allihop kanske, men tillräckligt många.

Apropå den svenska mentaliteten och folksjälen brukar jag skriva att vårt land uppvisar en hög grad av jämlikhet och solidaritet även mellan de sociala klasserna. Det är sant. Genom historien har Sverige inte haft några revolutioner eller ens bondeuppror. Men det hindrar inte att det överallt funnits lågintensiva klasskonflikter såsom när folkskolegrabbarna slogs mot läroverkseleverna eller den unge mannen i ny studentmössa fick spö i Folkets Park. Den tysta vetskapen om att det existerar en överklass och en underklass har alltid funnits i Sverige även om vi varit civiliserade nog att hålla våldsamma skärmytslingar i schack.

Just där kom min arkimediska knäpp avseende sverigedemokraterna. De utgör helt enkelt vårt samhälles nettoskattebetalande medelklass eller dito underklass, vår tids motsvarighet till den traditionella socialdemokratiska arbetarklassen, det lågutbildade, lågavlönade sociala skikt som inte visste hur man skötte sig i salongerna, kort sagt obildat folk som jobbar på sockerbruken i Skåne och inte begriper ens hur ouppfostrat den elit som lever av deras skattemedel anser det vara att inte helhjärtat välkomna nya försörjningsfall från Menaområdet.

Ty de människor som förfärat tar avstånd från sverigedemokraterna är just vår tids härskande överklass av politiker, systemadministratörer och statsfinansierade intellektuella. Det är dessa som möter sina försörjare med förakt. Jag undrar om gamla tiders härskarklass, inte minst dess bortskämda kvinnor, skulle våga förolämpa dåvarande arbetarklass och öppet kalla dess medlemmar för brunråttor och hitlerister.

Patrik Engellau