.

Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.

Många människor, även jag, har bekymrat funderat över varför det vinstmaximerande näringslivet har blivit så hållbarhetsorienterat. Hållbarhetsinriktning ökar normalt kostnaderna i produktionen och borde därför skys som virusepidemier av vinstmaximerande företag. Men företagen handlar inte som de borde enligt de företagsekonomiska riktlinjerna. De skryter med sin hållbarhet och miljöanpassning trots ökade kostnader.

Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.

Någon var vänlig att skicka mig en nyligen utkommen studie från Stiftelsen Rättsfonden. Studien heter Aldrig hört ordet…, – vadå rättsstat. Författarna har undersökt vad svenska gymnasister begripit om rättsstaten och demokratin dels genom att i en enkät fråga dem, dels undersöka vilka krav skolan ställer och vad det står i elevernas läroböcker.

Av Tidö-avtalets sextiotvå sidor ägnas fem åt ”samarbetsprojekt hälso- och sjukvården” (om man räknar bort den gemensamma text som inleder beskrivningen av alla samarbetsprojekten). På dessa fem sidor presenteras ett trettiotal reformer som är projektets byggstenar. Jag har ägnat några år av mitt liv åt att tillsammans med sjukvårdskunniga människor åstadkomma ungefär det som Tidö-avtalet nu uppdrar åt regeringen, särskilt kristdemokraterna verkar det, att göra, nämligen ”att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser
Sveriges viktigaste samhällsproblem inom Hälso- och sjukvården”. (Här är den utredning vi presenterade för snart tio år sedan. Regeringen får den av mig.)

En mentalitet är ett sammelsurium av idéer, beteenden, ideologier, värderingar med mera som kännetecknar folkgrupper och varierar över tid och rum. Att mentaliteten varierar över tid har var och en som levat mer än femtio år personlig erfarenhet av. Även om man inte flyttat sig en kilometer från Stockholms centrum sedan 1970-talet möter man numera en helt annan mentalitet. Och att mentaliteten varierar geografiskt, om man inte upptäckt det själv exempelvis genom att resa till Akalla, är numera bevisat genom Ingelharts och Welzels välkända kulturkarta (se bilden) där Sverige intar en extremposition i det nordöstra hörnet.

För några veckor sedan läste jag en artikel i Expressen om att ”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism”. Sverige ”måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism”, sa Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning (bilden).

När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Nu börjar jag kanske bli tjatig ty följande argumentation har jag anfört säkert två, tre gånger i krönikor under de senast tio åren och eftersom jag är inbilsk nog att tro att läsekretsen minns allt jag sagt så får jag dåligt samvete för upprepningarna. (Men tänk på kyrkan. Hur ofta har den inte repeterat Fader vår utan att för den sakens skull anklagas för att trötta församlingen med repetitioner. Om kyrkan kan så kan väl jag. Så håll ut.)

Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.