Jag minns min barndom som rätt bekymmersfri och lycklig. Det är klart att massmediernas domedagsprofetior om oljekrisen skapade en viss oro, men har man kloka och förståndiga föräldrar behöver det inte bli så illa. Trots mediernas bild av den nära förestående apokalypsen behöll jag både trygghet och framtidstro. Men hur är det med dagens barn? Både i Sverige och resten av västvärlden finns idag mängder med vuxna som leder in unga människor i en undergångssekt, genom att proppa dem fulla med klimatångest.

Det blir mycket tydligt nu när drygt 600 barn och unga drar staten inför rätta för att den gör för lite för att hejda den globala uppvärmningen. Det handlar om ”636 barn och unga mellan 7 och 26 år i nätverket Aurora” berättar Sveriges Radios reporter okritiskt.

Vilka sjuåringar är med i ett nätverk fyllt av tonåringar och vuxna 26-åringar (jo man är vuxen när man är 26, myndig sedan åratal tillbaka) till att börja med? Själv skulle jag aldrig ha tillåtit min sjuårige son att börja nätverka med okända vuxna, och det tror jag få ansvarsfulla föräldrar skulle.

Sånt funderar inte Sveriges Radios reporter över. Det är det få medier som gör. Istället för att fördjupa sig i det här, och ta upp föräldrarnas (och sin egen) roll, försöker de förmedla budskapet att dagens barn och unga är så kloka och förståndiga att de redan i lågstadiet har lösningen på alla problem. Det är meningen att vi ska beundra dessa visa unga, bli hänförda av deras engagemang, när det i själva verket är något djupt osunt med alla dessa barn och unga som med gravallvarliga ansikten väntar på undergången,

DN:s Björn Wiman jublar förstås. Han skriver själfullt, med staccato på varje stavelse:

”Så förvriden har vår tid blivit att det idag är en grupp ungdomar som får påminna landets regering om att följa sina egna lagar”.

Björn Wiman är uppenbarligen upp över öronen förälskad i den ljuva ungdomen. Så förvriden har vår tid blivit att det idag finns vuxna kultursmän som försöker få läsarna att tro att barn och ungdomar har svaren på allt. Trots att de naturligtvis inte har det.

Allra minst de sjuåringar som påstås ingå i Nätverket Aurora. Det borde vara uppenbart för alla att lågstadiebarn som är engagerade i att stämma staten är styrda av omvärlden. Kanske av sina föräldrar. Syskon. Av skolan eller medierna. Kanske av grupptrycket. En sak är i alla fall klar: en sjuåring kommer inte på egen hand på att han eller hon ska stämma staten. Punkt.

En annan sak är också klar: en sjuåring ska inte behöva känna att världen snart ska gå under, att allt han eller hon gör påverkar jordklotet negativt. En sjuåring ska vara sorglös och glad, uppfylld av fritidsintressen, omgiven av trygga vuxna som försöker hålla sin egen panik och ångest ifrån barnets öron och ögon.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Det är det inte, och har aldrig varit, inte för någon generation. Men föräldrarnas uppgift är att förklara det svåra på ett sätt som gör att barnet ändå behåller hoppet och framtidstron och inte grips av panik. Det är – borde i alla fall vara – barns och ungdomars privilegium att slippa bära all världens elände på sina axlar, särskilt som det inte finns någonting som tyder på att jorden kommer att gå under, eller ens genomgå en ”brinnande klimatkatastrof” inom någon överskådlig framtid.

De siffror som klimatalarmisterna använder i debatten – och i påverkansarbetet mot de unga – härrör från tidigare möjliga scenarion, som FN:s klimatpanel IPCC varnade för 1990. Den senaste rapporten från IPCC, som kom 2021, visar att den utveckling man då befarade inte alls kommer att inträffa. Inte heller den utveckling man befarade i rapporten från 2013 anses sannolik, och någon global katastrof förutspås inte längre, något som civilingenjören och klimatanalytikern Elsa Widding informerat om på sin Youtubekanal och i sina böcker. Trots detta väljer klimatalarmisterna att låta barn och unga växa upp med hotet om undergången som ett mörkt hot mot hela existensen.

Vad händer när ett barn, som matats med undergångsprofetior och berövats glädje och framtidstro under hela sin uppväxt, växer upp och inser att jorden inte alls gick under, som profeterna förutsade?

Det kan man bara spekulera i, men det ligger nära till hands att tro att det kan väcka både hat, vrede och bitterhet. Kanske kan känslorna bearbetas tillsammans med dem som orsakade dem – de som sådde fröet till paniken och tröstlösheten. Kanske blir det andra, mer långtgående konsekvenser, kännbara för hela samhället. Vad som helst kan ske när barn växer upp omgivna av destruktiva apokalyptiska strömningar som tar ifrån dem deras livslust.

Det är något som västerlandets journalister borde gräva lite djupare i, istället för att bidra till att skapa undergångsstämningar samtidigt som de tillskriver barn och unga närmast profetiska egenskaper.

Bild: Skärmdump från nätverket Auroras hemsida