Kommentarsfält är en spännande plats. Få ställen ger en sådan inblick i nutidsmänniskans inneboende vrede. Något jag noterat, utan att ha en sociologisk studie bakom mig, är att de som uttrycker mest harm och förtrytelse har vissa gemensamma nämnare. Jag brukar kolla profilerna på de som uttrycker mest ilska, och det som överraskade mig var åldern. Det är pensionärer av bägge könen, oftast äldre pensionärer. Ibland är de så arga att jag undrat om rabies smittar via löständer.

De lever i heterosexuella parförhållanden, ofta som gifta, eller är änkor eller änklingar, och bor i villa. De har inte sällan flaggor, banners och profilramar på sina sociala medier med “I stand with Ukraine”, “I am vaccinated” och Pride-symboler. Utöver detta har de få bilder på sig själva, men desto fler på blommor och husdjur. Ibland även fyllda vinglas. De är oftast socialdemokrater.

Om tonen varit mindre oförsonlig hade det varit lite rörande. Vikten av att framstå som god och rättskaffens är nästan desperat. Åsikterna kommer från ett liv av informationsinhämtning från public service och mainstream-media. De tycker att det är “viktigt” – ett ord de gärna använder – att flagga med prideflaggor. Synen på homosexualitet kommer från en romantriserad bild av Jonas Gardell och Mark Levengood, parat med obefintlig insyn i gaymiljön och dess historia.

De tror fortfarande att alla invandrare är flyktingar som man ska tycka synd om. Gubbarna i kommentarsfälten är rädda för ryssen och blundar samtidigt för den islamiska invasionen av västvärlden. De hejar på Ukraina, trots att det inte är de själva eller deras barn och barnbarn som dödas på fronten. Tanterna vill visa att de är “down with the kids” och tror att Greta Thunberg har någon form av seriösa ambitioner.

Svenska kyrkan är en annan miljö där diverse populära lögner förmedlas, som den om könsdysfori. Men i sinom tid kommer allt fler inse att det är lika grymt att heja på en ung människa med så kallad könsdysfori, som att säga åt en anorektiker att den är tjock. Det kräver mod att ifrågasätta journalister, biskopar och vänsterliberala akademikers narrativ. Men på golvet, bland diakoner, präster och församlingsmedlemmar finns ett mod även i en likriktad miljö som Svenska kyrkan.

Har man hela livet investerat i att framstå som en hygglig person med rätt åsikter blir det smärtsamt när verkligheten springer ifrån en. Det är naturligtvis inget fel att vilja framstå som hygglig. Men när det enbart är ett självupptaget sätt att skylta med sin godhet och moraliska överlägsenhet i förhållande till andra, är det ihåligt. Det tar dessutom bort fokus från verkliga problem. Vi har en extrem islamisering på gång av de västerländska samhällena. Den äter upp såväl välfärdsstaten som rättsstaten. .

Att tro på public service och mainstream-mediernas uppenbara lögner är fegt och oansvarigt. Dessa medier testar medborgarnas lojalitet genom att ogenerat påstå att kejsaren visar upp sina nya kläder, och inte är naken, för att tala med H.C. Andersen. Den som accepterar lögnerna är varken god eller bildad. Man är en simpel medlöpare som historien kommer döma hårt.

Men det är klart att det uppstår en kognitiv dissonans när ens verklighetsuppfattning visar sig bestå av felaktig information. När islamister och yrkeshuliganer förstörde franska städer och public service kallade det för skolprotester, blev lögnen uppenbar även för de mest insnöade. Denna dissonans kan man förhålla sig genom att ompröva gamla invanda synsätt, vilket man aldrig blir för gammal för. Eller så blir man bitter och får utlopp för detta genom arga inlägg på kommentarsfält.

Thomas Karlsson, filosofie doktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.