Förr i tiden, när man bara observerade att folkslag hade systematiskt olika utseende och beteenden, hade begreppet rasism ännu inte skarpladdats. Visserligen hade frireligiösa engelsmän sedan början av 1800-talet kämpat mot slaveriet men jag tror inte att de förnekade de systematiska olikheterna utan att för den sakens skull hållas för rasister. Förresten var det inte ens skämmigt att erkänna folks olikheter. Statens institut för rasbiologi grundades år 1922 i Uppsala och ansågs vara främst i världen inom en respektabel vetenskap som bland annat mätte samers (lappars) huvud.
En sak som är svår att förstå men inte kan förnekas är att folkopinioner förändras över tid. Medan det pågår märks det inte men när man skådar hundra år bakåt i tiden upptäcker man ofta att tidsandan bytt skepnad. Men eftersom alla människor inte förnyar sitt tänkande samtidigt så är det faktiskt existerande samhället ofta ett sammelsurium av motsägelsefulla tidsandor som återfinns även i så små församlingar som politiska partier, till exempel sverigedemokraterna.
Under stor ansträngning, framför allt från partiledarens sida, har partiet, som länge, alltför länge för dess goda rykte och anseende, bevarat de attityder i rasfrågan som gällde allmänt på femtiotalet. Då, påstår jag, var nästan alla rasister i bemärkelsen att de 1) genom besiktning kunde konstatera att det existerade olika raser och 2) gjorde bedömningen att vissa folkgrupper var ekonomiskt och socialt mer framgångsrika än andra och inte drog sig för att ge uttryck för sådana observationer.
Men genom sociala processer som vetenskapen ännu inte fullt kartlagt har de dominerande folkopinionerna i västerlandet under de senaste sju, åtta årtiondena genomgått en metamorfos som först berört landets eliter och medfört att dessa lärt sig 1) att man ska undvika att tala om raser eftersom de troligen inte finns och 2) att det inte är någon skillnad på dem.
Detta var problematiskt för sverigedemokraterna som i egenskap av populistiskt parti saknade kontakter med eliterna och därför levde kvar med ett tidigare skedes uppfattningar. De tyckte ungefär som folk gjort tidigare vilket gjorde dem omöjliga att ha med i sammanhang där folk är noga med att uppföra sig enligt den dominerande tidsandan.
Partiet beslöt sig därför för ideologisk omladdning efter samma mönster som åtskilliga samhällstänkare tidigare tillämpat, nämligen genom att förklara det som tidigare skyllts på rasen i stället berodde på den till rasen knutna kulturen.
Kulturspåret kunde göra nästan all rasistisk nytta som förklaringsmodell som rasspåret men hade ytterligare en fördel för dem som har ambitionen att styra Sverige. Tänk dig att du jobbar på Migrationsverket och har politiska direktiv om att i första hand främja svenskhet, exempelvis enligt Richard Jomshofs uppfattning att det i huvudsak är medfött och därför inte kan tillskapas och förlänas av myndigheten. Ett svart barn som spelar fotboll med ett gäng lintottar avslöjar sig direkt.
De som tänker som Jomshof, tror jag, värnar om partiets populistiska rötter vilket betyder förankring i breda kretsar utanför landets eliter. Men utsikterna att vinna val avtar med den inställningen eftersom populismens företrädare måste räkna med att utstå förakt och onda tillmälen exempelvis i den elitanslutna pressen. Om man emellertid anammar Mattias Karlssons – sedermera av partiledaren stadfästa – doktrin om att svenskheten i stället är ett kulturellt fenomen så försvinner frågans laddning. Det blir mycket lättare att bli svensk eftersom det blir svårare för myndigheterna att fatta beslut. Man kan inte avvisa en medborgarskapsansökan bara för att den sökande inte lärt sig Geijers dikt Odalbonden och ej heller kan sjunga och dansa Små grodorna.
Det hela påminner om Portugals invandrings- och integrationspolitik under femhundra år. Från år 1500, när Brasilien upptäcktes, gjordes ingen skillnad mellan raserna och ej heller under de kommande århundradena när portugisiska män, men mer sällan portugisiska kvinnor, utvandrade och därför av praktisk nödvändighet tog sig svarta eller indianska kvinnor till hustrur. Det blev förstås en väldig rasblandning som Portugals nya statsskick Estado Novo under nittonhundratalet bestämde sig för att styra upp. Värdigheten att vara portugis ransonerades och tilldelades snart endast människor som lärt sig de portugisiska verben intill perfektion och dessutom behärskade landets motsvarigheter till Små grodorna.
Således kan kulturspåret användas både för att strypa och uppmuntra naturalisation av främlingar. Jag föreställer mig att begreppets flexibilitet kan förklara varför det föredras av ledningen inom sverigedemokratiska partiet.
