Monster hör inte bara hemma i sagorna. När poliser och politiker avfärdar verkliga rovdjur som mytiska figurer, frodas ondskan i skuggorna. Från Long Island till Brottets krönika och vidare till dagens extremister visar historien vad som händer när språket blir för försiktigt.

I århundraden har människor berättat historier om ”ogres” (ondskefulla troll) och monster. I sagorna lurar de i skogen, äter barn och gestaltar människors djupaste rädslor. Men ordet monster har aldrig bara tillhört sagorna. Ordböcker som Webster påminner oss om att det också betecknar grymma, dominerande individer. Faran uppstår när myndigheter — poliser eller politiker — avfärdar verkliga monster som legender och därmed lämnar samhället oskyddat.

Sagor kontra verklighet

Vittnen i fallet med Long Island‑mördaren (en man som under lång tid levde ett till synes normalt liv men senare avslöjades som seriemördare) beskrev en “ogre (ondskefullt troll)” som hemsökte området. I stället för att ta dessa vittnesmål på allvar verkade polischefen tolka dem som mytiska, nästan folkloristiska. Metaforen svalde utredningen: ett verkligt rovdjur kunde fortsätta gömma sig eftersom beskrivningen lät för mycket som en saga.

Liknande mönster finns i Sverige. I Brottets krönika (en bok i folioformat som började ges ut på 1950‑talet, med dramatiska skildringar av verkliga brott) beskrevs ofta fruktansvärda dåd som “monstruösa”, vilket skapade distans. Språket gjorde brotten till något nästan sagolikt, och därmed mindre verkligt.

Historiska monster

Mönstret upprepas i historien. På 1930‑talet avfärdades Hitler (diktator i Nazityskland, ansvarig för Förintelsen) som en högljudd demagog, och Stalin (sovjetisk ledare, ansvarig för massutrensningar och svält) som en sträng administratör. Att kalla dem “monster” då ansågs överdrivet. Först senare, efter miljontals offer, accepterades etiketten. Den språkliga tvekan att benämna grymhet tydligt gjorde det möjligt för den att växa.

Modern undfallenhet

I dag beter sig politiker ofta som Wikipedia (ett nätuppslagsverk där språket styrs av neutralitetspolicyn och strikta källkrav). Precis som Wikipedia väntar på konsensus innan starka ord används, undviker politiker att tala klarspråk. Grupper som ISIS (en extremistisk rörelse känd för brutala terrordåd i Mellanöstern och Europa) begår grymheter, men vissa ledare undviker att fördöma dem direkt och beskriver dem i abstrakta termer. Denna språkliga undfallenhet speglar polischefen som behandlade vittnesmålen om ett ogre (ondskefullt troll) som myt. Genom att vägra kalla monster för vad de är tillåts de verka fritt.

Satiren som klarhet

När språket sviker blir satiren nödvändig. Föreställ dig en politisk ordbok:

• Monster (subst.): En missförstådd figur; fördömande sker först när historiker är eniga.
• Ogre (ondskefullt troll) (subst.): En sagovarelse; likheter med verkliga brottslingar är tillfälliga.
• Tyrann (subst.): En ledare med bestämda policies; kan kallas monster om 50 år.
• ISIS (subst.): En grupp med alternativa kulturella praktiker; dom skjuts upp.

Absurditeten i dessa definitioner avslöjar den politiska fegheten. Satiren punkterar de artiga omskrivningarna och tvingar oss att se de verkliga monstren.

Varför båda betydelserna behövs

Ord som ogre (ondskefullt troll) och monster måste förstås i båda sina betydelser: sagans och metaforens. Sagorna förankrar dem i kulturhistorien, medan metaforen håller dem levande i vardagsspråk och journalistik. Viktigast är att metaforen ibland blir bokstavlig — som på Long Island, där “ogren” inte var inbillad utan en man som gömde sig i det vanliga livet.

Slutsats

Lärdomen är tydlig: när ledare, poliser eller redaktörer avfärdar monster som legender får samhället betala priset. Verkliga rovdjur frodas i metaforernas skuggor. Verkliga tyranner växer när deras grymhet mildras till “policy‑skillnader”. Verkliga extremister agerar fritt när politiker undviker att nämna dem.

För att skydda oss måste vi erkänna båda betydelserna av monster — myt och metafor, saga och verklighet. För vissa människor blir faktiskt monster när de lämnas utan kontroll. Och om politiker fortsätter att agera som Wikipedia, avvaktande och konsensusdrivna, måste medborgarna vända sig till Webster — och till satiren — för den klarhet som överlevnaden kräver.

BILD: Illustration av Arthur Rackham (1867-1939).

Olle Reimers ar tidigare advokat och bankman. Han ar bosatt i Bangkok, Thailand.