Denna text är i bästa fall ett tydliggörande av min gårdagskrönika som handlade om en samhällsnorm som västerlandet installerat hos sig sedan hundra år, nämligen mängdrabatten för återfallsbrottslingar, alltså att senare brott, framför allt av samma sort, av domstol ska bedömas lindrigare än tidigare brott.  (USA saknar i stort sett denna ordning varför brottslingar kan dömas till kumulativa fängelsestraff på flera hundra år. En mördare i en masskjutning är skyldig varje offer lika många år i fängelse. Alla döda offer har samma mänskliga värde varför mördaren har samma skuld till var och en. Det kan bli många års inlåsning när man lägger ihop de enskilda domarna.)

Det som avgör om ett land ska ha ett system med mängdrabatt eller ett system utan mängdrabatt inom kriminalpolitiken, hävdade jag igår, är vem som lagstiftaren anser vara den skadelidande parten. En människa har blivit mördad. Vem är brottsoffret?

Det är inte självklart. I klansamhällen sedan tusen år tillbaka har det varit den mördades släkt och anhöriga som ansetts ha gjort förlusten och därför har rätt till kompensation, exempelvis böter eller gottgörelse i form av ett kompenserande mord på någon anhörig till den skyldige. Mönstret känns igen från den sicilianska maffian, i varje fall som den beskrivs i filmer från Hollywood. Shakespeares Romeo och Julia erbjuder en annan illustration.

Men det är alltså inte den ordningen som installerats under det senaste seklet i Europa (även om Tidö-regeringen i övermorgon delvis vill backa upplägget med mängdrabatter). Den alternativa föreställning som dominerat har varit att den som faktiskt lidit skada inte betraktats som förfördelad. Den förfördelade anses i stället vara staten.

Även om jag påstod något annat igår så tror jag att detta framför allt berodde på att renässansfurstar som Henrik VIII och Gustav Vasa ville ha lugn omkring sig. De gillade inte att ha klanuppgörelser och småkrig i sin närhet. Särskilt angelägna var de att själva tillgodogöra sig de ekonomiska straffen som kunde bestå av böter och konfiskation av gods och andra tillgångar (medan medellösa brottslingar fick kroppsstraff).

Att den dömdes egendom förverkades till kronan skapade kraftiga ekonomiska incitament till fällande domar. Någon straffrabatt i form av nedsatta böter eller andra ekonomiska lättnader kunde det inte bli fråga om. Tiden var inte mogen för straffrabatter som först kunde bli aktuella när för staten kostsamma fängelsestraff blev standard och staten kunde spara pengar på att förkorta inlåsningsperioderna.

Uppenbarligen står regeringen, särskilt moderaterna, idag som en åsna mellan två hötappar. Å ena sidan vill politikerna skärpa straffen exempelvis genom att ta bort mängdrabatterna och genomföra andra dyra reformer inom kriminalvården. ”Det här är en stor investering i medborgarnas trygghet och i brottsoffers upprättelse”, hävdar justitieministern. Å andra sidan har Kriminalvården trots effektiviseringsambitionerna inte råd med några reformer. (”Kriminalvården har inte tillräckligt med plats i fängelser förrän tidigast 2040. Inte ens justitieminister Gunnar Strömmer (M) kan svara på när skärpningen blir verklighet.”)

Troligen kommer problemet att lösas genom att man skjuter både på reformerna och de planerade besparingarna.