Några veckor före midsommar fick min bekant, jag ska kalla honom Yngve, en faktura från kommunen. Den var i runda slängar på stadiga men inte monumentala 5000 kronor. Avsändaren var kommunens VA-avdelning. Fakturan avsåg rutinkontroll av fastighetens VA-system. Kommunen befinner sig i närheten av Stockholm, kan tilläggas men det betyder inte att fenomenet är geografiskt begränsat. Kolla gärna med en AI-sökning.

Yngve kliade sig i skallen men var ganska säker på att någon liknande debitering inte gjorts tidigare år. Ibland är det ju så att fakturor från exempelvis kommunen på mindre belopp passerar utan att göra större avtryck i minnet.

En faktura på 5000 kronor utan förvarning var en dålig midsommarhälsning tyckte han, och tog genast tag i frågan. En första kontakt med kommunen gav inte mycket. Kommunen har skyldighet att kontrollera enskilda VA-anläggningar, så enkelt var det menade man. Och för detta hade man rätt eller rent av skyldighet att debitera en avgift.

Detta besked gjorde inte Yngve särskilt nöjd. Han lyssnade med några av de närmaste grannarna. En hade fått en liknande faktura, en annan hade det inte.

Flera frågor behövde besvaras, tyckte Yngve. Vad innefattades i dessa kontroller? Hur ofta skulle de utföras? Och när hade den debiterade kontrollen ägt rum? Efter en hel del om och men och yadi-yadi med tjänstemän på kommunen presterade de ett datum då kontrollen skulle ha skett och vad den innefattat.

Nu råkar det vara så att Yngve har investerat i larm och övervakningskameror – sådana som registrerar och filmar eventuella besökare när larmet är aktiverat. Nu följde ännu mer yadi-yadi när Yngve hävdade att ingen person från kommunen hade besökt hans fastighet vid angiven tidpunkt. Inte vid någon annan närliggande tidpunkt heller. Detta hade han bevis för, sa han men det stämde inte fullt ut. Han hade inte noterat några främmande besökare, det var sant – men några sparade inspelningar fanns inte.

Bluffen hade möjligen viss effekt ändå.

Kommunen hade tagit betalt för något man aldrig utfört, menade Yngve. Men kommunen fortsatte påstå att de hade utfört en kontroll. Yngve begärde då att få se underlaget till fakturan, protokoll från kontrolltillfället, komplett med namn på den eller de personer som påstods ha utfört kontrollen och därmed besökt fastigheten.

Efter en del ytterligare tjafs och hot om JO-anmälning och liknande fick han besked, att någon fysisk kontroll inte ägt rum. Det medgav kommunen slutligen – men i och med att kommunen har skyldighet att utföra kontroller om inte varje år, så har man ändå rätt att debitera en kontrollavgift varje år. En slags virtuell kontroll hade ägt rum. Det är ju så att kommunens VA-folk, de som sysslar med kontrollerna måste ha en planerbar ekonomi för att de ska ha kapacitet att fysiskt kunna utföra kontroller i de fall en sådan ska äga rum. Ungefär så tolkade Yngve beskedet.

Hur som helst känner sig Yngve rättslös inför en svällande kommunal byråkrati som anser sig ha rätt att hitta på avgifter när kommunens skatteintäkter inte räcker och/eller går till annat. Vid behov sprätter man iväg ett antal fakturor och det handlar om allt möjligt, från inspektion av sopkärl till utskänkningstillstånd. Återigen kan AI ge många exempel.

Yngve undrar för sin del om det han upplevt av kommunens egenmäktiga förfarande, som han kallar det, verkligen är förenligt med vad vi förväntar oss av en fungerande demokrati.

Yngve har rört om i grytan på kommunens VA-avdelning och en del tjänstemän blev rejält sura på honom. Han undrar i eftertankens kranka blekhet om hans enskilda avlopp kommer bli utdömt nästa år…

BILD: Stillbild från filmen The Apartment (1960).

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.