I decennier har vi svenskar matats med att vi är töntar som vill att det ska vara ordning och reda – och alldeles särskilt när vi vill att det ska vara ordning och reda i tvättstugan. Svensk populärkultur och humor har ett närmast besatt förhållande till tvättstugan och till oss som värnar dess ordning och ”tvättstugefascister” är numera ett vedertaget begrepp för att beskriva oss.

Vår önskan om en ren och fräsch tvättstuga, där folk städar upp efter sig, tar bort luddet ur torktumlaren och respekterar reglerna i största allmänhet, har alltså varit föremål för åtskilliga kulturskribenters och komikers hån genom åren. Jag kan dock inte minnas att någon av dem avkrävts argument för varför det skulle vara så mycket coolare med en skitig och misskött tvättstuga.

Själv tycker jag att den svenska tvättstugekulturen är något av det bästa vi har. Den visar på ordningssinne, renlighet och skötsamhet. Sympatiska egenskaper om du frågar mig.

Egenskaper som faktiskt kan bidra till att undvika en smärre katastrof, vilket jag har ett alldeles färskt exempel på.

I vårt hus har vi två tvättstugor, varav en har en grovtvättmaskin. Det är mycket praktiskt och den är också väl använd. För några veckor sedan började dock grovtvättmaskinen låta alldeles osedvanligt högt under centrifugeringen. Till slut lät det som om vi hade en stenkross i källaren.

Felanmälan gjordes (Undrar om även det är töntigt och smått fascistiskt? Att felanmäla sånt som är fel? Borde vi hellre låta saken bero tills allt raseras?) med resultatet att vår husvärd satte upp en lapp på maskinen där det tydligt och klart stod att maskinen var trasig och att en ny maskin är beställd.

För tjugo, trettio år sedan hade problemen upphört där och då. Men på senare år har vi ”tvättstugefascister” fått konkurrens av folk som jag förmodar att kulturskribenterna och komikerna skulle kalla ”tvättstugeantifascister”. Mindre töntigt folk, helt enkelt, som inte låter sig hindras en simpel lapp.

Med andra ord: Lappen åkte ner lika snabbt som den kom upp och snart var maskinen i full gång igen. Och så har det fortsatt. Lappar har åkt upp och ner i takt med att maskinen låtit allt högre.

Häromdagen hade jag ett ärende till källaren och gick förbi tvättstugan. Jag fick då med egna ögon se hur en kvinna rev ner den senaste lappen och började stoppa in kläder i den trasiga maskinen. Som den ”tvättstugefascist” jag är gick jag in och sa till henne att maskinen var trasig. Hon förstod inte ett ord svenska och jag försökte då med engelska. Det förstod hon inte heller. Då testade jag med ”kaputt” men hon bara log frånvarande och nickade och fortsatte slänga in sin tvätt i maskinen. Sedan pekade jag på lappen, som hon slängt på golvet, men hon fortsatte le och nicka.

En halvtimme körde centrifugeringen igång igen. Glasen i mitt vitrinskåp klirrade oroväckande och det öronbedövande ljudet överröstade både tv-n och makens och mitt samtal. Då blev jag riktigt förbannad, så som ”tvättstugefascister” så ofta blir, och gick ner i tvättstugan med en egen lapp.

När jag kom in i grovtvättstugan försvann dock ilskan och ersattes av ren rädsla. Det slog nämligen gnistor om maskinen, inte bara inne i trumman utan även på utsidan av den.

Så kan det gå när ”tvättstugeantifascisterna” får härja fritt.

Nu är maskinen urkopplad och går inte att starta med bästa vilja i världen. Och eftersom jag är en sån där töntig typ som gillar när det är ordning och reda i tvättstugan, och som blir en smula obekväm när det slår gnistor om eldrivna maskiner, tycker jag det är väldigt skönt.

Bild: Pixabay