ANDERS LEION: Zemmour och Macron 

De två fransmännen är båda skickliga talare. Jag föredrar dock Zemmour. Han är konkretare och mer direkt – och elakare. Så här beskrev han Macron i sitt stora tal sedan han förklarat sig vara presidentkandidat, efter att en längre tid vägrat ge besked, trots goda opinionssiffror, (som dock senaste tiden försvagats): 

Hitta en fransman som kan förklara Macrons tänkande. Ingen kan, inte ens han själv. 

Ingen vet vem han är, därför att han är ingen. 

Personen Macron intresserar oss inte, därför att han är fundamentalt ointressant, 

Han är en plastdocka, en pojkspoling och en skuggvarelse. 

Frankrike valde intigheten – och föll ned i den

(Zemmour kallar sitt nyskapade parti Återerövringen / Reconquête/. Han skall tydligen upprepa det Ferdinand och Isabella en gång gjorde i Spanien: göra Frankrike fritt och kristet igen, vad det nu kan betyda.) 

Strax efter det att Macron valts till och installerats som president skrev jag denna  text. Jag kallade den för En rörande pingvin äntrar podiet

Jag har ingen anledning att ångra eller ta tillbaka det som där skrevs. Krönikan avslutades så här: 

Men den bild han håller fram – också bilden av sig själv – är mycket tilltalande. Den är så vackert utmejslad, uttänkt att vara sympatisk och samtidigt laddad med symboler. Men inför sitt stora, avslutande tal efter segern gick han kanske lite för långt. Ur mörkret trädde han ensam fram, gick en lång sträcka, fortfarande alldeles ensam, mot det stora, uppbyggda podiet. Den eleganta klädseln underströk hans spenslighet och ungdomlighet. 

Men jag stördes av hans fötter och skor. De var stora och långa. Han gick mot kamerorna så att varje steg avslöjade hans sulor. De blänkte i strålkastarljuset. Han vaggade också lätt. Han blev plötsligt en pingvin – och mycket rörande. Det var Lasse, Lasse liten i den stora världen. 

Hoppas det går bra för honom 

Macron är en spegel av sina tal. De är välformulerade, väl uppbyggda, med en tydlig logisk struktur. Men de är alldeles för långa. Det är tydligt att han är medveten om sin svaga ställning i det franska samhället och sin brist på personlig och politisk kärna. Utifrån denna känsla tror han att han kan vinna åhörarna för sin sak genom att vara långrandig, extremt långrandig. (Hans omständliga tillvägagångssätt kan studeras här (en bit ned på sidan). Han håller på i två timmar. Det finns också rundlig tid för att besvara frågor, men den räcker bara till en handfull frågeställare.) 

Macrons politiska problem är givetvis inte bara en återspegling av hans personlighet. Det är också en följd av det hårt centraliserade franska samhället, och det tvång till centraliserad maktutövning som därigenom uppstår. Denna maktutövning möts regelbundet av folkliga protester. De svåraste under Macrons tid var de gula västarnas revolt – som tvang Macron till reträtt. 

Macron skapade en ny rörelse för att kunna föra en politik fri från gamla intressen. Det gick inte. Han har ändå varit för bunden av alla gamla institutioner. Hans nederlag i pensionsfrågan är belysande. Det blev inte mycket till reform.  

Nu försöker Zemmour genomföra samma trolleritrick. Också han framställer sig som obunden – och det verkar han också vara. Men om han mot förmodan skulle bli president kommer han att ställas inför samma problem som Macron. 

Denna gamla centraliserade stat kan bara styras på ett sätt – och det leder till ständiga låsningar och ständiga revolter. 

(Trots den kritiska tonen ovan: Tänk om vi hade någon med något lite av de båda herrarnas retoriska skicklighet!) 

Anders Leion