En gång vart fjärde år röstar vi och däremellan har politikerna i stort sett fria händer att styra Sverige. Demokratin förutsätter att vi på något sätt kan förutse hur partierna kommer att agera under mandatperioden. Partiprogrammen presenterar en grov skiss av hur man vill framstå ideologiskt, därutöver behöver vi skapa oss en bild av partiets ”identitet” eller ”själ”. Vi behöver kartlägga deras lojaliteter och sätta oss in i hur de resonerar. 

När det gäller ytterkantspartierna är det enkelt. Lägger jag min röst på Vänsterpartiet, kan jag vara rätt säker på att det blir en röst för större offentlig sektor, ett statsfinansierat kulturliv, humana straff på våra fängelser och fler kvinnor på ledande poster. Det är osannolikt att det blir en röst för svenskt medlemsskap i NATO.  

Lägger jag min röst på Sverigedemokraterna, blir det med stor sannolikhet en röst för ett starkare nationellt försvar, och samtidigt mindre pengar åt arabiska filmfestivaler eller HBTQ-aktiviteter på grundskolan. Prioriteringen är liksom nedlagd i partiets DNA.   

Men vad får jag om jag röstar på Liberalerna? Uppriktigt sagt har jag ingen aning. Ordet liberal associerar ju till frihet, men hur förhåller sig Liberalerna till individens frihet gentemot staten? Eller gentemot regelverket inom EU? Hur viktig är äganderätten i relation till beskattningsrätten? Vill man ha fria könsoperationer för tonåringar? Hur radikal är man i klimatfrågan? Möjligtvis står allt förklarat i partiprogrammet, men jag har svårt att få en klar bild i huvudet. 

Mittpolitiken är ett gungfly, där oväntade saker kan inträffa. Mp uppfattades av många som ett ”tokigt” men i grunden harmlöst mittenparti, tills de tog plats i Löfvens regering och inledde en ny era i svensk politik. Centern, en gång ett tryggt bondeparti i den borgerliga mittfåran har på kort tid muterat till det oberäkneligaste av riksdagspartierna. 

Folkpartiet/Liberalerna uppfattas av många som ett ”lagom-alternativ”, men bär ett tungt ansvar för den rådande migrationspolitiken. Det var Bengt Westerberg som tvingade regeringen att riva upp Luciabeslutet 1991, vilket lade grunden till 2000-talets massinvandring. Det var Erik Ullenhag som i egenskap av integrationsminister ”marknadsförde” svensk asyl- och bidragspolitik i tredje världen. Det var Birgit Friggebo som tillsammans med Carl Bildt öppnade Sveriges gränser under Balkankriget. Sveriges blivande EU-minister Birgitta Ohlsson inledde sin politiska karriär under parollen ”Avskaffa Sverige!”.     

Riksdagen vågar sällan ge ytterkantspartier makt, men för mittenpartier går det lättare. Ola Ullsten fick bilda regering 1978 med bara 11 procents väljarstöd. Miljöpartiet fick hela nio ministerposter 2014, men hade mindre än sju procent av väljarna bakom sig. Annie Lööf sågs som en seriös statsministerkandidat 2018, trots att bara 8,6 procent röstade på henne – viket kan jämföras med Jimmie Åkesson, som samlade mer än dubbelt så många röster.  

Extremister och lycksökare som vill se snabba resultat gör alltså klokt i att etablera sig i mitten. Det är antagligen enklare än man tror, eftersom det är oklart vilken ideologi man egentligen står för och därför inte finns så många ideologiska grindvakter. Mittpolitiken blir ett snabbspår till makten. Något som framgångsrikt utnyttjats av opportunistiska maktspelare som Annie Lööf eller regelrätta islamister som Mehmed Kaplan. 

När Liberalerna lämnade den klassiska liberalismen och gled in på PK-spåret, sågade man av den gren man suttit på sen Bertil Ohlins dagar. Utan att hitta någon annan istället. Socialdemokraterna erbjöd bättre karriärvägar för PK-ister, KD en trovärdigare plattform för borgerliga värderingar och de som tror på individens frihet verkar i dagsläget snegla mot MED. Så vad finns kvar åt Liberalerna? 

Jag vet inte hur snacket gick bland partistrategerna när man bytte partiledare från Jan Björklund till Nyamko Sabuni, men kanske resonerade man ungefär så här. Det finns en ung röststark grupp, som fortfarande ligger kvar ute på vänsterkanten och som inga andra mittpartier lyckats göra till sin: Antirasisterna. 

Nyamko Sabuni är lite av en politisk kameleont, som verkar uppfylla alla kriterier. Intersektionellt är hon en tolvtaggare; kvinna, afrikan, flyktinginvandrare med muslimsk bakgrund och enligt egen utsago medlem av en klan. Samtidigt är hon en välintegrerad svensk, med borgerliga värderingar och som integrationsminister i Reinfeldts regering visade sig vara en tuff motståndare till kravlös invandring. 

1990 var hon medgrundare till Afrosvenskarnas Riksorganisation, som bland annat gjort sig kända för att bannlysa Tintin i Kongo och vilja riva statyn av Gustav III. Dock tar hon avstånd från dylika överdrifter, liksom från organisationen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén som drivs av hennes svägerska Fatima Doubakil. 

I en intervju i Dagens Nyheter förklarar hon självsäkert: ”Jag är garanten för att L inte åker ur riksdagen… Det är sådana som jag som har mest att förlora om SD blir större. Inte medelålders vita män som idag gör en grej av att isolera dem.”   

Men Sabunieffekten uteblev. Liberalerna ligger nu under tre procent i många opinionsundersökningar och verkar ha svårt att vända trenden. Kanske för att Sabuni inte är någon lysande debattör. Eller för att svenskarna sent omsider börjar genomskåda mittpolitiken.