PATRIK ENGELLAU: Kanske dags att måla fan på väggen

För någon vecka sedan föll en pollett ned. Det var när elpriset i prisområde 4 tillfälligt ökade med 500 procent för att det inte blåste på vindsnurrorna.

Om det hade blåst skulle det kanske inte ha hjälpt i alla fall eftersom distributionskapaciteten för elen inte är tillräcklig. Det borde vi ha begripit tidigare eftersom vi kunde ha tittat på Kalifornien där vinden står för mer uppemot trettio procent av elproduktionen mot mindre än tjugo i Sverige. Vindel är instabil och dålig el, tror jag att jag nu har lärt mig, och därför måste man i Kalifornien regionvis stänga av elen enligt ett i förväg uppgjort program. Officiellt hävdas det att nedstängningarna beror på de svåra skogsbränderna och därmed på klimatförändringar men det har i alla fall jag svårt att tro på. Det är mer sannolikt att elbristen beror på att generatorerna står stilla.

Polletten föll ned hos mig men det var inte det värsta. Det värsta var att resten av Sverige föreföll lika oförberett. Att den stora energiomställningen till klimatets räddning skulle få effekter hade vi nog räknat ut lite till mans. Det var bara att översätta föreställningar som flygskam och köttskam till praktiska realiteter så insåg man att det skulle komma påtryckningar om att inte flyga och inte äta kött och, i förlängningen, inte köra bil, bo lite trängre och inte köpa nya kläder, kort sagt att gradvis sänka sin levnadsstandard. Nu anade man att påtryckningarna skulle inte komma i form av vänliga små tips utan mer brutalt som pris- och skattehöjningar.

Men för de flesta människor har nog konceptet ”sänka sin levnadsstandard” inte betytt precis att ”sänka sin levnadsstandard” utan något betydligt mindre besvärande som exempelvis att köpa ett par asientillverkade stentvättade jeans mindre per år. Men när elen, om än kortvarigt, så oväntat blev 500 procent dyrare började en annan och obehagligare verklighet att framträda.

Enligt Statistiska Centralbyrån använder hushåll uppemot 5 000 kWh el per år. Om priset går upp från en krona till sex kronor per kilowattimme blir det en rejäl smäll för en familj med en större bostad (som inte har bergvärme eller direktverkande el), kanske 25 000 kronor på årsbasis. Ökad distributionsavgift som baseras på antalet kilowattimmar tillkommer.

Elproducenterna är försiktigt pessimistiska. I varje fall ställer de inga prissänkningar i utsikt. Så här skriver till exempel E-on:

Vår bedömning kvarstår att elpriset i Sverige kommer att ligga kvar på dessa höga nivåer med rörelser upp och ner runt denna nivå beroende på aktuella marknadshändelser som väderutsikterna. Priserna på kontinenten är betydligt högre jämfört med Sverige som helhet och även högre jämfört med södra Sverige vilket är en risk för prisuppgångar… Vår nuvarande bedömning inför hösten och vintern är att elpriset i Sverige kommer ligga kvar på nuvarande nivåer eller stiga ytterligare. Priset på kontinenten är fortsatt betydligt högre än i södra Sverige vilket innebär en betydande risk för fortsatta prisuppgångar.

Jag tror inte att politikerna har satt sig vad den stora energiomvandlingen i syfte att rädda klimatet kan komma att betyda (och ej heller i vilken mån klimatet verkligen behöver räddas). Den samlade oppositionen, M, KD och SD, vill i sitt budgetförslag minska skatten på bensin och diesel med femtio öre litern. Är detta för att mildra de oförutsedda effekterna av deras egna oförsiktiga beslut att utan några seriösa planer försöka rädda klimatet? Med 1 500 mil om året betyder den skattesänkningen 750 kronor. Vad gör det mot alla de andra halvt planerade, halvt bortträngda försämringarna av vanliga människors levnadsstandard? Och vad händer om den framtid som jag tror är sannolik på allvar tornar upp sig framför oss?

Patrik Engellau