Jesper Strömbäck, huvudsekreterare och kanslichef för Framtidskommissionen, uttalade sig i oktober 2012: Både historiskt och i nutid har invandringen berikat och utvecklat det svenska samhället, såväl ekonomiskt som kulturellt och socialt, och i en allt mer globaliserad värld kan den fortsatta invandringen vara en viktig resurs. Samtidigt står Sverige inför utmaningar när det gäller att förbättra integrationen, ta till vara allas kompetens och göra Sverige till ett land där alla har så likvärdiga livschanser som möjligt.  

Jag diskuterade för något år sedan ”det svenska tillståndet” med en god vän, före detta bankdirektör och trogen läsare av Svenska Dagbladet. I stort sett sköt han problemen från sig och hade åsikten att politikerna skulle ordna upp situationen. Allt skulle lösa sig.  

Vi står idag inför ofattbart stora problem och frågan är om vi överhuvudtaget har någon möjlighet att lösa dessa ”utmaningar”. Thomas Gür har i GP påstått att den svenska ”integrationspotentialen”, det vill säga landets förmåga att till sitt samhällssystem och sin kulturella egenart inlemma nyanlända personer, passerades för 20 år sedan. 

Min väns optimism ger anledning till två funderingar: kan våra stora samhällsproblem repareras och har politikerna viljan och förmågan? 

Kritiska samhällsområden för integrationspotentialen är bostads- och arbetsmarknad, skola, rättssystem samt samhällssystem för vård och omsorg. Vad krävs för att återhämta 20 år av misskött politik? 

Bostadsmarknaden. Sverige har just nu rekordlånga bostadsköer. Sammanlagt har enligt Hyresgästföreningen 240 av 290 kommuner bostadsbrist. Behovet av nya bostäder är enligt Boverket framöver mycket stort. De närmaste tre åren behöver nästan ett nytt Uppsala eller alternativt ett drygt Linköping uppföras varje år. Det handlar således om volymer som inte varit aktuella i Sverige sedan miljonprogrammets dagar.  

Arbetsmarknaden. 2018 var i snitt 618 000 personer (16-64 år), av vilka 47,3 procent var utlandsfödda, inskrivna på Arbetsförmedlingen. 56 procent av dem räknades som arbetslösa, antingen som öppet arbetslösa eller som deltagare i program med aktivitetsstöd. Den andra halvan var till exempel deltidsarbetslösa, hade lönebidrag eller nystartsjobb. Sven Larsson, ekonom verksam i USA: ”Den bistra sanningen är att sedan år 2000 har invandringen överstigit jobbtillväxten med 30 procent. Kort och gott: även om vartenda nytt jobb skapat i den svenska ekonomin hade gått till en invandrare, hade nästan en kvarts miljon invandrare fortfarande gått arbetslösa eller helt stått utanför arbetskraften.” 

Skolan. Enligt Skolverket  är  vi under närmaste femårsperiod i behov av 77 000 nya lärare och enligt SKL behövs de närmaste åren över 600 nya förskolor och 300 nya skolor. Statistik från Universitets- och högskolerådet visar att elever kommer in på lärarutbildningen med resultatet 0,05 på högskoleprovet (där maxresultatet är 2,0). Enligt DN har efter ett år hälften av lärarstudenterna på Södertörns högskola hoppat av. Vad detta kommer att innebära för ”kunskapsskolan” kan man fundera över. 

Rättssystemet. Den kanske viktigaste markören för att samhället är på glid är det otillräckliga och ineffektiva rättssystemet. Sverige är idag ett av världens per capita mest kriminella länder när det gäller skjutningar, sprängningar och bilbränder. Antal poliser per 100 000 innevånare är i Sverige 208 mot snitt för EU 341 poliser, trots att vi har den största befolkningstillväxten. 97 procent av fängelseplatserna är fullbelagda samtidigt som förlängda straff och straffrabatter är att vänta. Det behövs fler åklagare, kriminalvårdare samt utredare hos polisen. Enligt en rapport från Riksdagens utredningstjänst, som Moderaterna beställt, kan Sverige i bästa fall först få beslutade 10 000 polisanställda år 2028. 

Vård och omsorg. Jämfört med andra EU-länder har Sveriges lägst antal disponibla vårdplatser, bland OECD-länderna har bara Mexiko och Chile färre. När det gäller problemen med kompetensförsörjningen ser tillsynsmyndigheten IVO ingen ljusning. Problemen kommer att vara en ihållande utmaning framöver och IVO pekar på riskerna som följd av bristen på personal, kompetens och vårdplatser.

Sverige har uppskattningsvis en nationell välfärdskapacitet för en befolkning på ca 8,5 miljoner. Befolkningen, som belastar välfärden, var officiellt 10,2 miljoner i december 2018 men kan med ”papperslösa”, som också har tillgång till stora delar av välfärdsproduktionen, närma sig 11 miljoner invånare. Den svenska välfärdskapaciteten har ett gigantiskt underskott redan med existerande befolkning; det saknas bostäder, jobb, lärare, poliser, åklagare, sjukvårdspersonal, kriminalvårdare, lokaler.

Hur skall vi bygga ikapp bostadsbristen, särskilt för människor med små resurser? Vilka ”enkla” jobb finns i ett av världens mest teknologiserade länder? Vad krävs exempelvis för att anställa 77 000 nya lärare kommande fem åren? Hur går det med sjukvårdsköerna? Hur ser Sverige ut med ständigt ökande laglöshet under den tid det tar för rättsväsendet att utveckla förmågan att skapa trygghet, en av statens grundläggande uppgifter? Den här situationen är ett direkt resultat av den radikala invandringspolitiken, en utveckling som ingen väljarmajoritet någonsin röstat för.

69 av 290 kommuner visade ekonomiskt underskott under 2018, 110 räknar med förlust i år. Filipstad, med en fjärdedel av befolkningen på 11 000 personer utlandsfödda, har använts som exempel på kommuner som drabbats hårt. ”Mardrömsscenariot är att vi har ett antal kommuner, och även regioner ska jag säga, där man inte ens har råd att betala sina löner framöver”, säger SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog. 

Ändå fortsätter vi som förut. Under perioden 2018–22 är Migrationsverkets prognos 534 000 beviljade uppehållstillstånd. De nya generösare reglerna för anhöriginvandring kommer sannolikt att ytterligare tynga balansen. Politikerna styrs tydligen av andra ambitioner än Sveriges väl. 

Hur ställer vi oss till ett samhälle som långsamt kollapsar? Malcom Kyeyune har i GP beskrivit vårt förhållande till situationen som en sorgeprocess; förnekelse, ilska, depression och slutligen acceptans. Han menar att människor, som är oroade av våldet och stöket i sin närhet och i en stundande lågkonjunktur, inte har råd att flytta till en bättre miljö utan måste gilla läget. Människor måste helt enkel finna sig i samhällets minskade resurser och ökade otryggheten.

Det är inte mycket som talar för att min väns förhoppning att politikerna ”fixar det” infrias. Det är inte säkert, som Patrik Engellau anser, att de ens försöker. Däremot är det uppenbart att de inte kan, beroende på att den destruktiva utvecklingen gått för långt. Problemberget är för högt och för brant.

En första förutsättning för att i varje fall bromsa utvecklingen är att vi ersätter de politiker som visat sig odugliga att hindra utvecklingen, med mer handlingskraftiga. En andra förutsättning är att vi snarast drar ned invandringen till ett absolut minimum. Början måste ske genom att drastiskt minska Sveriges, landet med de generösa bidragen, diasporor med landsmän och klanmedlemmar samt kravlösa mottagning, dragningskraft på flyktingströmmarna. ”Sverige först” måste bli ett ledande motto för politikerna.

Jesper Strömbecks drömmar om berikning och utveckling har förvandlats till sin motsats. 

Håkan Karlberg är pensionär, utbildad som bergsingenjör vid KTH med anställningar vid LKAB, ASEA, Gullfiber och Uddeholmsbolaget samt under 25 år konsult, huvudsakligen i egen firma.