Bitte Assarmo: Vår sista stund på jorden – eller ett sätt att göra oss lydiga?

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Rubrikerna slår emot oss på kvällstidningarnas löpsedlar; fetstil på flammande brandgul bakgrund: Nu kommer EXTREMHETTAN från Sydeuropa! Nu slår hettan från Medelhavet! Det blir 30 grader varmt – en hetta som vi aldrig upplevt tidigare, om medierna får bestämma. Och budskapet är tydligt: Bli rädd! Skrik i panik! Vråla rakt ut! Och endast genom att tro blint på kvällstidningarna, public service och klimat-Greta kan du bli frälst.

Eller, om man så vill: Endast endast genom att tro blint på kvällstidningarna, public service och klimat-Greta kommer du att bli tillräckligt uppskrämd för att sluta ifrågasätta klimatalarmisternas syften och istället bli lydig och timid så att du slutar tänka själv.

Att det finns ett stråk av totalitarism inom klimatrörelsen står utom allt tvivel, och om det inte stått klart tidigare så blev det alldeles uppenbart när miljöpartisten Pär Holmgren ställde upp i EU-valet. Att uttala stöd för diktatur och samtidigt kandidera i ett demokratiskt val borde vara omöjligt, men när det gäller klimatet kommer folk undan med saker som de annars skulle få på tafsen för. Trots att Holmgren faktiskt sagt öppet att han skulle ställa in alla allmänna val om han fick makten så omhuldas han av etablissemanget. Klimatet är nämligen ”mänsklighetens viktigaste fråga” och då gäller andra regler. Diktatur är alltså helt i sin ordning, om den bara införs av ”rätt” skäl.

Det är fullt tänkbart att Pär Holmgren inte vet om detta men historien, såväl som samtiden, är faktiskt full av despoter som enligt sin egen mening haft ”rätt” skäl för att införa diktaturer. Mellan sig har de miljoner och åter miljoner mänskliga offer, som antingen mist sina liv eller skadats på andra sätt. Och det finns faktiskt ingen rimlig orsak att tro att en diktaturvurmande svensk miljöpartist skulle vara ett spår bättre om han fick oinskränkt makt.

Det väcker frågor om vilket egentligt syfte klimatalarmismens profeter har. Ytterst få människor gör något utan personlig vinning, så handlar det verkligen bara om att värna miljö och klimat?

I vissa fall kan det naturligtvis vara så – i synnerhet när det gäller barn och unga. Barn som växer upp med dagens skruvade rapportering om miljö och klimat kan ju knappast bli annat än livrädda, i alla fall om de inte har några sansade vuxna i sin närhet. Men för många handlar det sannolikt om personlig vinning. Klimatförändringarna, som snabbt blivit till klimatkris, klimatnödläge och klimatkatastrof i mediernas rubriksättning och i politikers tal, är en enorm industri som lockar ungefär samma människor som lockas av andra lukrativa branscher.

Det är sannolikt ingen slump att de som skanderade ”refugees welcome” högst hösten 2015 numera är djupt allvarliga klimatkämpar. Och det de inte tjänar i reda pengar drar de in i positiv exponering. Klimatplakat = gräddfil till de massmediala finrummen = gratisreklam för bok/cd/podd eller vad det nu kan vara. Men här finns förstås också pengar att hämta, för den som är klurig nog och har tillräckligt bra kontakter. Se bara på Ingmar Rentzog, mannen bakom klimat-Greta.

I samband med att klimatalarmismen slagit ut i full, hysterisk blom har man också i stort sett slutat använda ordet väder. I den mån man alls talar om väder så stavas det numera extremväder. För allt väder är extremt, om du nu inte redan har förstått det. Kalla vintrar. Milda vintrar. Snö. Snöbrist. En kall vår. En varm vår. En regnig midsommar, liksom en solig. Åska mitt i högsommaren? Superextremt! 30 grader i mitten av juli? Det har man ju aldrig hört talas om förr.

Rädsla. Panik. Skräck. Det är vad vi förväntas känna när vi ser tidningarnas löpsedlar som nästan tycks brinna av den extrema hetta som nu slår över landet. Varför? För att det här verkligen är vår sista stund på jorden? Eller för att vi ska bli så paralyserade att vi glömmer våldet och kriminaliteten, utarmningen av välfärden, den bristande omsorgen om sjuka och äldre, den undermåliga skolan? Fan vet.