För 35 år sedan skrev jag en bok om 1 000 års svensk historia. På spaning efter Moder Sveas själ heter den. Den kom ut i två upplagor och fick ett blandat mottagande. ”Bär helt enkelt genialitetens prägel”, skrev Svenska Dagbladet. ”Lite för prillig”, tyckte Clarté.

Jag hade upptäckt en periodicitet i den svenska historien. Även om föreställningen om att saker återkommer efter ett bestämt mönster alltid till slut visar sig vara fel (utom när det gäller att solen går upp även nästa dag) så har tanken alltid åtnjutit en nästan oemotståndlig intellektuell lockelse. Jag har intrycket att nationalekonomer fortfarande tror på en ständigt upprepad konjunkturcykel på i genomsnitt fyra år som kapitalismens naturtillstånd. ”Vanligen är en konjunkturcykel mellan tre och åtta år lång”, säger Wikipedia.

Min historieteori handlade om hur makten i Sverige systematiskt flyttade mellan de tre huvudsakliga sociala skikten i landet: centralmakten, herreskiktet och odalskiktet. (En odalbonde är en självägande bonde som genom tiderna motsvaras av andra grupper med likartade beteenden och värderingar.) Men det var inte nog med det. Dessutom var historien indelad i olika tidevarv, vart och ett med sin distinkta karaktär: vikingatiden, feodalismen, nationalismen (tänk Gustav Vasa som grundade tidevarvet och Karl XII som gjorde slut på det) och industrikapitalismen.

För 35 år sedan, hävdade jag efter diverse beräkningar, stod industrikapitalismen och det med industrikapitalismens sammanbundna politikerväldet – ja, jag använde ordet som beteckning för samtidens historiska epoken – inför sitt slut. Efter en historisk sökperiod som påminde om renässansen och upplysningstiden skulle historien skjuta av i en helt ny riktning som vi inte hade en aning om.

På den vägen är det. Under dessa 35 år har det blivit vedertaget och närmast självklart att västvärlden och dess framsteg, som byggdes av industrikapitalismen, står som en full sjöman vid kajen och inte vet vad han ska ta sig för. Ingen lockande framtid hägrar. Sverige och det övriga västerlandet står i sanning inför ett härke av problem som vi inte vet hur vi ska hantera eftersom våra gamla lösningar inte fungerar. Politikerväldet har spelat ut sin historiska roll (vilket det hade gjort redan för 35 år sedan; jag citerade Assar Lindbeck: ”… vi begär att politikerna ska lösa våra problem samtidigt som det just är politikerna… som är vårt problem”.)

En av samtidens mest brännande frågor är hur vi, Sverige, ska kunna byta makthavare. Makten måste – och kommer att, om mitt historieschema stämmer – flyttas från politikerväldet till odalskiktet (som idag motsvaras av företagare och nettoskattebetalande medelklassare etc).

I historieboken sökte jag för 35 år sedan möjliga svar på den frågan genom att studera hur de två tidevarv som föregick industrikapitalismen – feodalismen och nationalismen – faktiskt hade tagit slut och därigenom öppnat fältet för en modernare ordning. Jag hittade två modeller: sturetidsmodellen och frihetstidsmodellen.

Sturetiden åstadkom skiftet mellan feodalism och nationalism. Det märkvärdiga var att sturarna lyckades åstadkomma denna metamorfos utan revolution och blodig statsvälvning. Sturetiden förebådades av resningen under Engelbrekt, men den kom för tidigt och kvävdes i sin linda.

På motsvarande sätt var frihetstiden länken mellan nationalism och industrikapitalism.

Frihetstiden följde inte sturetidens relativt ordnade former. Frihetstiden var kaos. Frihetstiden uppstod för att Karl XII och hans karolinska armé – som idag motsvaras av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med stödtrupper – bröt ihop. Därefter fick kaos råda tills Sverige så småningom tog sig samman med hjälp av Gustav III.

Både sturetidsmodellen och frihetstidsmodellen är möjliga vägar ur industrikapitalismens slutstation, alltså politikerväldet. Sturetidsmodellen skulle motsvaras av att nya politiska krafter inom ramen för den etablerade politiska ordningen kommer till makten och lyckas länka in Sveriges utveckling på mer lovande spår. Frihetstidsmodellen skulle vara ett fortsatt sönderfall utan ordning där folk bestämmer sig för att inte längre lita på staten, välfärden och myndigheterna utan i stället hantera sina egna problem bäst det går.

Jaha, sa min portugisiskalärarinna med viss avsmak när jag försökte förklara detta komplicerade schema. Du menar att alternativen är å ena sidan att en rimligt kompetent och handlingskraftig populistisk rörelse tar över makten eller, å andra sidan, att Sverige blir en dualekonomi som Brasilien där de rika löser livspusslet med pengar och de andra lever i misär, kriminalitet och dåliga skolor.

Jag hade nog inte väntat mig att 1 000 års svensk historia skulle leda fram till sådana slutsatser, svarade jag eftersinnande.