Med feltänk menar jag inte sådana där små tankefel vi gör varje dag som till exempel att jag inte kom ihåg att Linnégatan var uppgrävd i ena ändan så att jag var tvungen att vända och köra tillbaka fast jag egentligen borde ha varit medveten om det pågående gatuarbetet. Jag menar i stället sådana där kraftiga missgrepp som att du år 1988 på allvar tror att socialismen erbjuder ett hållbart alternativ till kapitalismen och att du nästa år, efter murens fall, plötsligt inser att du haft grundligt fel och därefter med emfas hävdar motsatsen.

Stora feltänk är det slags monumentala missförstånd som blir en del av din personlighet och som, sedan de blivit avslöjade, kräver genomgripande nydaning av din världsuppfattning för att livet åter ska kunna levas med jämnmod och en ny och förhoppningsvis vassare förståelse.

Jag har i vuxen ålder kommit på mig själv med två sådana stora feltänk. Det första var min tro på u-landsbiståndet, en tro som jag för övrigt delade med de flesta (och har hört att det fortfarande, 45 år efter mitt plågsamma uppvaknande, finns överlevande troende). Det krävdes ett hyggligt antal månader i Afrika för att jag skulle inse att hela konceptet var murket. Sedan tog det mig decennier att rensa bort de kvarvarande rötterna i min hjärna av det där mentala ogräset. Det visade sig nämligen att det stora feltänkets grund inte alls var tron på biståndet utan en felaktig människosyn, PK-ismens människosyn.

Mitt andra stora feltänk tog slut 2003. Jag hade trott, precis som president George W. Bush, att om bara USA och dess allierade fick bort den onde diktatorn Saddam Hussein från Irak så skulle demokratin blomstra och landet gradvis förvandlas till ett modernt välfärdssamhälle av den typ som allmänt ansågs stå på historiens dagordning efter Sovjetunionens fall.

Det tog mig några år att komma över det där också. Min lösning blev inte att förkasta tron på demokratin. Demokratin och friheten är det högsta tillståndet för ett folk, men, som biskop Thomas sa i sin frihetssång, endast ”för den som frihet rätt kan bära”. För att få det att gå ihop var jag tvungen att dra den obehagliga slutsatsen att det finns samhällen som inte rätt kan bära demokratin som vi känner den och att Irak hörde till dessa samhällen.

Jag vet att det är hets mot folkgruppsvarning på den tesen men den gjorde att jag kunde göra korrekta analyser av betydande världshändelser medan makthavarna i många länder insisterade på att inte lära sig något av Irak-äventyret. Många blev alldeles betagna över den arabiska våren och trodde att problemen därmed var över. Länder som Sverige och USA förde ett militärt krig mot Libyen i syfte att få bort den vedervärdige diktatorn Muammar Ghaddafi i hopp om att demokrati efteråt skulle utbryta. Själv hoppades jag länge att Ghaddafi skulle uthärda eftersom det var lätt för en lite svalare betraktare som jag att förutsäga det kaos med frisläppta migrantströmmar och allt som skulle följa om han avsattes. Så blev det också, bara lite värre än jag hade fruktat.

Men inte ens av detta misslyckande lärde sig länder som USA och Sverige något alls utan bestämde sig för att motarbeta Bashar al Assad i Syrien, en blodig tyrann som i detta nu hjälper ett Europa – som alls inte förtjänat någon hjälp – med att göra slut på den sista kontingenten IS-terrorister i Idlib-provinsen som annars skulle ta sig till Europa och göra vår kontinent osäker.

Hur ska man förklara denna förbenade västerländska motvilja att dra de enklaste och självklaraste slutsatserna av våra erfarenheter, nämligen att olika kulturer tills vidare verkar olika mogna för de västerländska idealen, till exempel de mänskliga rättigheterna – inklusive ”regelbunden betald ledighet” enligt artikel 24 – trots att detta är uppenbart och trots att de muslimska länderna har skrivit en egen rättighetsförklaring – Kairodeklarationen – för att särskilt markera för västerlandet och skriva det på näsan att dessa länder inte håller med om de västerländska idéerna?

Jag kan inte komma på någon annan förklaring till denna västerländska självpåtagna blindhet än att kommandohöjderna i dessa länder övertagits av ett härskarskikt som egentligen är ett slags prästerskap, politikerna, som tror att västerlandets framgångar beror på deras egna riter snarare än den skötsamma västerländska medelklassens ansträngningar. Därför struntar prästerskapet i att studera verkligheten utan föredrar att predika ur sina heliga skrifter, till exempel just FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vid en konflikt mellan verkligheten och skrifterna gäller skrifterna hur verklighetsfrämmande de än är. Riterna och skrifterna är de heliga fundament på vilket prästerskapet bygger sin makt. Sådant muckar man inte ostraffat med.