
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson återgav nyligen en uppgift från VALU, den undersökning som görs vid utgången av vallokalerna, av väljarnas preferenser. Utbildningsfrågor sades ha legat som högst bland de ämnen som ansågs viktiga (men dock efter sjukvården) trots att det nästan inte hade sagts något om problemen i svensk utbildning under valkampanjen. Exempelvis har det knappt nämnts att en enorm brist på lärare snart kommer att bli kännbar. Andra problem är integrationen i skolan av nyanlända. Dessutom har OECD:s studier visat att Sverige visar en nedgång i kunskapsnivå som är utan motstycke bland utvecklade länder.
När de röstande säger sig ha tänkt på utbildningsfrågor, kan de då syfta på kampanjen mot ”vinster i välfärden”? Denna slogan har i själva verket riktat intresset bort från de verkliga problemen och framför allt från frågan hur de helt dominerande kommunala aktörerna hanterar skattepengarna. Kampanjen kan ses som en klassisk manöver av den typ som i historien typisk tar formen av att man pekar ut en fiende (eller startar ett krig) för att avleda missnöje på hemmaplan.
Varför protesterar inte vänstern över kommunal och statlig inkompetens, när svensk skola trots generös finansiering har problem? Gissningsvis därför att det viktiga för vänstern är att försvara idén med ett offentligt monopol över utbildningssektorn. Eftersom det är svårt att hävda att man får bättre resultat i kommunala skolor än i friskolor eller att föräldrar föredrar kommunala skolor, måste man bygga argumentationen på något annat, och då väljer man att fokusera på vinster. Om de vinsterna kan man ha olika åsikter, men de utgör ett mycket litet inslag i svensk utbildning, kanske någon promille av utbildningsbudgeten.

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?





